Kan man älska ihjäl en unge så är min illa ute!

Var på jobbet idag och lämnade en del saker. Där träffade jag en pappa till ett av barnen som gratulerade mig eftersom jag fått barn och konstaterade att han inte sett mig på länge och att han då trodde att jag kanske fått barn. Min kollega (som jag beklagade mig över innan sommaren i bloggen tror jag) säger då - nej, det är inte så, hon har adopterat. Han tittar då på henne och säger - ja, då har hon ju fått barn, det har väl ingen betydelse på vilket sätt!

Och jag kände mig så mycket närmare denne djupt religiösa muslimska man med fru och 4 barn än någonsin kollegan som också är en ensamstående mamma med rötterna i samma landsända som jag själv!

Nuet och framtiden

Vi har haft en lugn helg jag och lillan occh inte gjort något speciellt alls. Det kändes att vi behövde det efter en ganska intensiv födelsedagsvecka. Nu har vi ganska mycket inplanerat veckan som kommer, men nu tror jag vi är redo igen.

På onsdag åker vi till min hembygd och stannar till söndag. Vi har redan varit där på besök och lillan har inte haft några problem med den omställningen. Självklart är jag beredd att anpassa mina planer efter hennes behov men jag ser det som att det är jag som är hennes trygghet och det verkar fungera bra för henne.

Vi ska bl a fira min bästa vän som fyller 40. Hon önskade sig en utekväll tillsammans till sommaren och även om vi kanske är redo för barnvakt framåt sommaren så blev jag jättestressad av tanken. Vi får se om jag är redo för ett sådant presentkort...

Det stressar mig också att jag inom en ganska snar framtid måste ta beslut om hur vi ska leva och bo. Vi bor trångt nu, men det funkar och skulle säkert funka något år till, men i längden så kommer det inte att gå och vi kommer alltså att behöva flytta. Och då vore det ju smart att flytta innan det är dags för lillan att börja förskolan. Men var ska vi bo???
Ska jag köpa en ny bostadsrätt eller ska jag sälja den jag bor i och få loss pengar. I beräkningen måste jag också ha med möjligheten att eventuellt försöka få syskon till lillan någon gång i framtiden. Det är alldeles för tidigt att ta något beslut om det nu, men det handlar faktiskt mycket om pengar om det ska bli möjligt eller ej.

Blä - jag är så velig!

Jag kanske ska fortsätta mina tankar kring ett barn till när jag ändå är inne på det.
Å ena sidan så känns livet komplett nu. Jag har mitt barn, vi är en familj och får jag aldrig något mer barn så är jag lycklig ändå. Å andra sidan så finns det ingen större skatt än ett barn. Och jag har alltid sagt dels att jag vill ha många barn och att syskon är den största gåvan man kan ge sitt barn.

Men så var det det här med pengarna då. Jag skulle säkert kunna låna till en adoptionsavgift till, men ibland tänker jag att jag kanske borde lägga pengarna på mitt och lillans liv. Pengar är inte allt med det underlättar ju helt klart. Jag kan kanske vara hemma längre, ha längre semestrar och kunna leva ett enklare liv. Men å andra sidan - tänk om mina föräldrar gjort det valet. Tänk om de hade sagt till mig - nej, vi valde bort syskon och åkte på fina semestrar med dig istället. ;-)

Tänk om lillan när hon blir stor undrar varför hon inte fick syskon och jag då säger - men jag tänkte att det var bättre med längre sommarlov? Det går ju inte...

Men som jag skrev förut så är det alldeles för tidigt att ta ställning till det nu. Lillan är liten, vi har nyss fått varandra och eldprovet för mig kommer säkert att komma när jag ska få ihop livet efter föräldraledigheten. Nu är det ju inga problem när jag kan ägna mig helt åt henne men hur blir det sedan? Så - det är inget beslut jag kan fatta nu, men jag kommer att fortsätta att betala in sökandeavgiften till AC. För jag är ju i den lyckliga sitsen att jag inte använt min tidigaste kötid. Om inga regler ändras så är möjligheten stor att jag är framme i någon kö när det gått så lång tid att jag kan börja tänka på syskon.

Men så var det ju det här med boendet igen då. Om jag säljer lägenheten och flyttar till en hyresrätt så förlorar jag visserligen en del av vinsten men jag får loss pengar. Köper jag en ny bostadsrätt så gäller det att värdet håller sig/ökar så att jag kan låna på den. Usch och fy igen för beslut!

Funderar en del över förväntingar inför föräldraskapet. Jag har till exempel en vän vars barn inte vill vara med någon annan än i sin mamma (biobarn om det har någon betydelse) Vi pratar om och jag förstår verkligen att det är jobbigt och ansträngande och att hon blir utmattad till slut. Vi pratar om att försöka få avlastning, att försöka få barnet att acceptera att vara med sin pappa ibland och jag känner verkligen med min trötta vän.

Jag läser om adoptivbarn som valt den ena föräldern och förstår verkligen att det måste vara hemskt att bli bortvald men läser också om behovet att stödja den förälder som blir vald och som har sitt barn intill sig hela tiden.

Jag hör hur man pratar om nyblivna föräldrars behov av egentid - att få andas lite utan barn - och min spontana tanke är hur jag kan hjälpa till och avlasta innan jag inser att det inte är så lätt som förut eftersom jag har min egna lilla skatt att ta hand om. Och så slår det mig - att det SKULLE kunna kännas så för mig också. Jag är ju så klart med min lilla hela tiden. Hon är aldrig många meter från mig, aldrig i ett annat rum, hon är självklart med mig på toaletten och ofta ofta är hon i min famn och det känns inte det minsta jobbigt.

Jag funderar på hur stor skillnad det gör när man som jag vet att det kommer att vara så. När man väljer att bli ensamförälder så vet man ju att man har hela ansvaret hela tiden, kanske blir det skillnad om man är två och tror att man ska kunna dela på ansvaret och det sedan inte blir så.

Missförstå mig inte - jag förstår så klart att det finns massor med par som hamnar i den situationen och som jag inte tycker att det är jobbigt alls, och jag tycker alltså heller inte att det är konstigt att det är jobbigt för dem som tycker det, men jag undrar ändå om man inte är hjälpt av att veta och ställa in sig på att man har 100% av ansvaret 100% av tiden.

Jag förstår också att jag någon gång (även om jag känslomässigt har svårt att tro det ;-)) kommer att känna behovet av att få tid utan lillan, men det känns så avlägset. Det funderar jag också på - hur det blir för barnen som adopteras av 1 respektive 2 föräldrar. Min tjej har ju mig hela tiden - hon har inte behövt ta farväl någon gång. På ett sätt är det säkert en fördel - vi får en jättenära och trygg relation, men på ett annat sätt är det kanske en nackdel. Barn med 2 föräldrar får öva sig i att en av föräldrarna går och kommer tillbaka på ett tryggt sätt eftersom de då är med den andra föräldern. Så - de får mindre helt oavbruten tid med sina nya föräldrar men en mjukare separationsövningsprocess.

Jag kan bara hoppas att lillan blir så trygg genom att få hela min uppmärksamhet så att hon även kommer att bottna utan mig i en avlägsen framtid.

Adoption

Jag är så glad över två efterlängtande resebesked. Två väntande mammor som jag gick "hämta-barn-kurs" med i våras ska äntligen äntligen få åka till Vietnam för att hämta sina barn. De har fått vänta väldigt mycket längre än förväntat och jag ryser bara av tanken på hur det måste ha känts. Men nu är väntan snart över - snart har de sina döttrar i famnen. :-)

Att ha fått barn via adoption har inte bara gett mig en älskad dotter utan också så många nya människor att våndas och glädjas med! För även om vi är olika, om våra vägar till våra barn skiljer sig väldigt mycket åt så känns det att vi delar något speciellt. För ett tag sedan blev jag stoppad av en äldre kvinna när jag var och handlade. Hon kramade om mig och frågade var dottern kom ifrån. Jag som har svårt att känna igen människor famlade febrilt i minnet för att försöka komma på vem det var, men det var helt enkelt en mamma som själv adopterat och som hade vuxna barn nu och som förstod att min skatt också var adopterad. :-)

Min ettåring

sover gott - ganska slutkörd efter firande och umgänge med kusiner i dagarna tre. Jag har just ätit upp resterna av hennes födesledagstårta och bara njuter av livet!
Att man kan få ha det så här bra, att man kan få vara så här lycklig!

I söndags var det barnkalas - många härliga barn och deras föräldrar kom för att fira lilltösen. Hon fick smaka glass vilket tydligen smakade hemskt och framkallade grimaser, igår umgicks vi med kusinerna som stannade kvar i vår hemstad + att lillans ena morbror kom för att fira henne. Idag var själva födelsedagen med paket i sängen, tårta, sång och ballonger och allt som hör till och som är fullkomligt obegripligt för en liten ettåring så klart - men kul ändå verkar hon tycka. Tårtan smakade mycket bättre än glassen, men hon åt lika glatt på sitt grova bröd sen :-)

När kusinerna åkte på eftermiddagen somnade hon innan de hunnit ut genom dörren tror jag och sov i 2,5 timme - det tar på krafterna att fylla år. :-)

Paket, ballonger och kameran

är framplockade - tänk att jag har ett barn att som jag får fira! :-)
Godnatt!