är i mina tankar dessa dagar. För ett år sedan födde hon ett barn - mitt barn - men omständigheterna/livet/ödet tillät dem inte att leva tillsammans. En tragedi och mitt livs lycka!
Under hela min adoptionsprocess har jag tänkt mycket på den kvinna som skulle föda mitt barn. Det är stora, svåra tankar men oundvikliga. För det är ju alltid en tragedi bakom när en mor inte kan behålla sitt barn, när ett barn inte kan få stanna hos sin mor.
Men även om hennes olycka ligger till grund för min lycka så ligger inte min lycka till grund för hennes olycka om ni förstår vad jag menar. Alltså - tragedin hade inträffat ändå - det är inte adoptionen som är en tragedi utan omständigheterna som gjorde att mitt barn inte kunde få leva med sina föräldrar. Så måste jag tänka och så tänker jag och det kan jag slå mig till ro med.
Det hindrar inte att jag tänker på henne och känner med henne och undrar vad hon tänker och känner i dessa dagar. Om hon undrar hur hennes lilla flicka har det, om hon sörjer eller om hon kanske kan känna ett lugn i att ha fattat rätt beslut och viss om att hennes barn är omhändertaget. Jag hoppas verkligen det!
Imorgon ska vi i allafall ha ettårskalas. Det ser jag verkligen fram emot. Gäller bara att ställa in lillans mat- och sovklocka så att hon är pigg och glad när det är dags för firande ;-)
Hej! Råkade se din fina blogg och detta fina inlägg. Är mamma till två A-barn som nu är stora, snart vuxna. Ditt fina inlägg fick mig minnas födelsedagskalasen för mina ungar, då brukade jag alltid gå åt sidan en kort stund, nånstans i hemmet där ingen såg mig, höja saftglasen och skicka en tacksägelse tanke till biologiska mamman som kanske någonstans i världen undrade över sina underbara barn som hon inte kunde se växaupp . "De har det bra" brukade jag säga halvhögt, "du skänkte dem livet (som jag inte förmådde göra), jag ser till att de fortsätter leva, tack och skål!". Det var min egen lilla tradition som ingen visste om och som jag upprepade varje år. Roberta
SvaraRadera