Idag har vi varit på öppna förskolan för andra gången. Det var mysigt tycker jag och det tror jag att lillan också tyckte. Hon är nyfiken på de andra barnen och upptäckte också rutschbanan vilken var jättekul. Efter ett tag märkte jag att hon var trött och då somnade hon i min famn och sov en stund. Jag satt med i samlingen med mitt sovande barn och hon vaknade när vi började sjunga första sången och var direkt med och klappade händerna :-)

Igår var vi som sagt på BVC och jag resonerade lite kring hennes matvanor och sköterskan tyckte att jag skulle fortsätta min lugna takt och inte stressa på med att utöka smakportionerna.
Jag undrar verkligen hur mycket psykologi det ligger bakom och hur vi påverkar varann för idag åt hon stora portioner både till lunch och middag. Jag tycker inte att jag varit stressad av att hon inte äter men kanske ändå. Jag känner igen det där från jobbet då det ofta räcker att lyfta en situation som inte fungerar med kollegorna för att den ska förändras...

I och för sig så har hon fått hemlagad mat idag också istället för burkpuréer men det har jag ju provat med innan med... Hmm.

Till sist ska jag skriva om en liten fundering som jag egentligen inte vet vad jag tror om.
Igår tänkte jag utöka repertoaren av konster - vi satt och klappade händerna, vinkade och pekade på lampan. Jag visade henne då en slängpuss och blev jätteförvånad då hon härmade direkt men också började gråta. På kvällen kom jag att tänka på att personalen på barnhemmet kastat slängpussar och att jag såg några andra barn som gjorde det tillbaka. Uppenbarligen hade de "tränat" på det där, men jag såg aldrig min lilla göra det. I morse gjorde jag det igen - och hon började gråta igen. Det kan absolut vara en slump men tänk om det inte är det. Kan hon komma ihåg något? Kan hon förknippa slängpussarna med avsked och är det därför hon blir ledsen? Jag undrar...
Vid lunch så kastade hon spontant en slängpuss själv och blev sedan orolig - hon grät inte - men hon höll i min hand och ville inte sitta kvar i matstolen längre.

Till sist skrev jag om slängpussarna men det blev ett litet stycke till. Hon håller verkligen på att utforska ordet nej just nu. Hon kryper ofta in i ett hörn där det finns sladdar där jag varje gång säger nä,nä och då backar hon ut igen (nästan jämt) och skakar på huvudet. Vid maten har hon 2 gånger nu vänt tallriken upp och ner och när jag säger nej då skakar hon glatt på huvudet och börjar med nästa nej-aktivitet - att vifta ner all mat på på golvet. Hela tiden skakar hon på huvudet och det är svårt att hålla sig för skratt.

Nu tjatar jag lite igen - men det är så kul med kommentarer. Senaste kommentaren var från "mamman" (tror jag) som gärna ville läsa om vardagssituationer - och volia - här kommer sådana ;-)