forts

Efter att jag fått mitt medgivande i februari 2007 levde jag i ett lyckorus ett bra tag- Jag funderade och räknade och drömde - var mitt barn fött - fanns han/hon kanske i sin mammas mage?
Jag lusläste också alla barnsökerföräldrar-sidor och anmälde mitt intresse så fort det kom ett barn som jag skulle kunna få bli förälder till.
BFA uppgav 1-1,5 år i kötid och i maj -07 hade jag ett år där. Men kötiden ökade och ökade hela tiden då jag närmade mig och jag tyckte att det blev jobbigare och jobbigare att vänta. Rykten kom och gick om ändrade regler i Sverige och i Vietnam och det var verkligen en känslomässig bergochdalbana. Lesotho dök upp som ett alternativ men försvann - Nigeria dök upp och jag ansökte om att få bli pilotfamilj men så blev det inte heller -men hon hade mig i åtanke var beskedet jag fick... När jag köat 2 år i BFA så var jag såå nära att få skicka - de som blivit medlemmar mindre än 2 månader innan fick skicka men jag hamnade utanför... Jag låg på plats 7 och man skulle skicka 5-7 under oktober. Jag har nästan glömt det nu - men det var en jobbig period.
Men så kom den då - dagen då det låg ett kuvert och väntade på mig när jag kom hem från jobbet. Jag såg att det var från BFA och när jag såg att mitt namn var handskrivet så sög det till i magen på mig - jag öppnade kuvertet och kunde inte tro att det var sant - ett brev om förmedlingsbeslut! Allt rusade - jag förstår verkligen varför man säger lyckorus och yr av lycka för det snurrade verkligen för mig - jag var framme - det skulle bli verklighet - jag skulle få barn! Jag får tårar i ögonen bara av att skriva om det - det var en OTROLIGT stark känsla!
Sedan följde några intensiva veckor med papperssamling. Jag hade också ansökt om nytt medgivande eftersom mitt skulle gå ut i februari och fick en träff inbokad i oktober. Jag bestämde mig för att skicka ner den gamla utredningen istället för att vänta på den nya. Jag kände att jag inte kunde vänta en extra dag i onödan även om det skulle innebära att jag förlorade pengar i och med översättnings- och legaliseringskostnader.
Jag samlade klart alla mina papper, skickade dem till BFA och pustade ut.

Då kom den stora stora smällen. Jag åkte på en träff i Ensamstående AdoptivFöräldrars regi och fick höra att det ryktades om att Sverige skulle säga upp avtalet med Vietnam. När jag kontaktade BFA fick jag höra - att jo, de hade också hört det men informationen var ytterst knapphändig och de visste ingenting. Jag var så rädd så rädd!
Mina papper var i alla fall inlämnade, de hade blivit legaliserade och var på väg att skickas till UD för att sedan skickas till Vietnam när vi fick veta att regeringen skulle ta beslut innan sista oktober. När det var en vecka kvar tills mina papper skulle vara i Vietnam kom beslutet - Sverige sa upp avtalet och allt stoppades upp. MIA rekommenderade organisationerna att inte skicka fler handlingar så min färdiga akt blev liggande hos BFA.

Jag vet inte om det går att förstå hur det kändes - jag var helt och fullkomligt knäckt! Det kändes så starkt att jag förlorade mitt barn och maktlösheten var total!

Ganska snart fick jag erbjudande om att istället få skicka mina handlingar till Indien - tack gode gud för det halmstrå´t säger jag, för det höll mig uppe. Så - jag började samla papper till Indien istället. Jag var så glad och tacksam över möjligheten men kunde inte släppa tanken på det lilla barn som skulle ha blivit mitt. Jag kände att det fanns där och jag hade dåligt samvete över att jag fortfarande var så ledsen mitt i papperssamlandet till Indien. Men - det skulle ta längre tid, det var också en viss ovisshet kring allting eftersom man som ensamstående endast kan adoptera sn-barn från Indien - vilket jag var helt öppen för, men det som skrämde mig var historierna att man ofta blir erbjuden gravt handikappade barn först - att man skulle vara beredd på att kanske vara "tvungen" att tacka nej till ett barn - och det trodde jag inte att jag skulle klara av.

Men - jag samlade papper, drömde om mitt lilla indiska barn, satte mig in i processen där, sökte nytt jobb och började sakta men säkert ställa in mig på att det var meningen - att det var där mitt barn skulle finnas. Men hela tiden fanns sorgen över det barn som skulle ha blivit mitt i Vietnam kvar - och jag ställde också in mig på att leva med den sorgen.

Då ringde Maria från BFA igen - och sa att man nu bestämt sig för övergångsregler och jag kunde ändå få skicka mina handlingar till Vietnam om jag ville. Kruxet var att om man inte hunnit få barnbesked innan 1/5 så frös allting inne för då stängde man definitivt. Hon ringde på en torsdag och jag fick helgen på mig att bestämma mig. Som jag grubblade - vänta på den säkrare men långsamma Indienkontakten eller följa hjärtat som kände att det fanns ett barn i Vietnam till mig - och få möjligheten att få barn inom ett år.

Till slut kom jag fram till ett beslut - jag skulle chansa och skicka till Vietnam. Jag visste att alla handlingar var klara och att jag skulle vara först av oss som nu fick skicka med övergångsreglerna. På måndagen ringde jag Maria som då sa att hon inte tyckte att jag skulle se det som en chansning. Jag var som sagt först så nästa barn som var utrett och klart skulle bli mitt. Jag bestämde mig då för att tillåta mig att glädjas - att strunta i att oroa mig för att inte hinna och planera för att jag skulle få barn. Lyckan var total igen