Dagarna går så fort

Ja, varje dag rusar och tiden rusar tycker jag. Som jag skrev tidigare så är tempot ganska lågt men tiden går så fort. Jag njuter verkligen av varje dag med min lilla - och kan inte förstå att man kan få ha det så här bra!

Jag läste igenom min blogg igår och tänker på mina reflektioner innan jag träffade mitt barn kring om omställningen skulle vara större än jag trodde. "Alla" runtomkring vittnade om det -att de inte förstått hur stor omställningen verkligen skulle bli innan de fick barn men än så länge så tycker jag inte att det är så för mig. Om det är något så är det mycket lättare än jag trodde. Allt flyter liksom på även om jag vänder och vrider på alla små och stora beslut som ska tas. Men det visste jag också innan att jag skulle göra ;-) Jag kan inte heller säga att jag är förvånad över hur mycket jag älskar henne för det "visste" jag också att jag skulle göra även om jag inte visste hur det skulle kännas så klart. Jag visste också att jag skulle vara "blödig" och lättrörd men jag trodde nog inte att jag skulle tycka att det var såå jobbigt att hantera när hon blir ledsen för att hon slår sig eller liknade. Jag kommer också ihåg att jag läste på anknytning.nu om att alltid ge svar på barnets signaler inom 10 eller var det 15 sekunder. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det en väldig kort tid men att jag försod andemeningen i budskapet, nu tycker jag att 10 sekunder är en evighet - självklart har jag försökt svara på hennes signal inom den tiden. Sedan att det inte alltid innebär att hon får som hon vill - men jag svarar!

Jag tror att den verkliga utmaningen kommer när jag ska börja jobba - när vi inte har all tid i världen tillsammans och när vi ska få ihop allt praktiskt på den tid vi har tillsammans.

När jag var på jobbet igår så sa en kollega till mig att jag måste se till att få barnvakt för att göra något för mig själv. Hon fick sitt första barn i min ålder och upplevde jättestarkt att hon tappade sitt liv och sin identitet (hon kopplade ihop det med att bli förälder som 30+are) Jag känner inte det minsta behov av att vara utan henne en enda sekund faktiskt. Jag förstår ju att den dagen kommer då jag kommer att ha det behovet men nu känns det så avlägset.

Imorgon ska vi till öppna förskolan igen - då kommer lillans barnhemskompis också dit *vinkar till mamman om hon läser* Det ska bli jättekul att se dem igen. Och det känns jättespeciellt! Tjejerna har ju tillbringat sin första tid i livet tillsammans i Vietnam - och nu är de här. När jag tänker på henne och hennes föräldrar så kommer ju Vietnamupplevelsen närmare igen och det är så starka känslor inblandade. Jag kan som jag skrivit förut inte förstå att det bara ligger ca 2 månader bakåt i tiden. Känslorna och minnena är jättestarka men samtidigt så känns det som jag har haft lillan mycket längre tid än så.