är i mina tankar dessa dagar. För ett år sedan födde hon ett barn - mitt barn - men omständigheterna/livet/ödet tillät dem inte att leva tillsammans. En tragedi och mitt livs lycka!
Under hela min adoptionsprocess har jag tänkt mycket på den kvinna som skulle föda mitt barn. Det är stora, svåra tankar men oundvikliga. För det är ju alltid en tragedi bakom när en mor inte kan behålla sitt barn, när ett barn inte kan få stanna hos sin mor.
Men även om hennes olycka ligger till grund för min lycka så ligger inte min lycka till grund för hennes olycka om ni förstår vad jag menar. Alltså - tragedin hade inträffat ändå - det är inte adoptionen som är en tragedi utan omständigheterna som gjorde att mitt barn inte kunde få leva med sina föräldrar. Så måste jag tänka och så tänker jag och det kan jag slå mig till ro med.
Det hindrar inte att jag tänker på henne och känner med henne och undrar vad hon tänker och känner i dessa dagar. Om hon undrar hur hennes lilla flicka har det, om hon sörjer eller om hon kanske kan känna ett lugn i att ha fattat rätt beslut och viss om att hennes barn är omhändertaget. Jag hoppas verkligen det!
Imorgon ska vi i allafall ha ettårskalas. Det ser jag verkligen fram emot. Gäller bara att ställa in lillans mat- och sovklocka så att hon är pigg och glad när det är dags för firande ;-)
lördag 31 oktober 2009
torsdag 29 oktober 2009
Jubel och fanfarer
idag gick min dotter på riktigt. ;-)
Jag märkte redan igår på öppna förskolan att något var på gång - hon tog flera steg ifrån mig - gick iväg - istället för att stå och gå till mig och nästan kasta sig i famnen vilket varit fallet förut.
Men idag så gick hon genom hela rummet, stannade och fortsatte sedan, svängde och stod fortfarande på benen - hon gick helt enkelt!
Hennes 6-åriga kusin sa att hon önskade att hon skulle kunna gå på ettårskalaset på söndag (inte vet jag varför hon vill det) och hon verkar uppfylla den önskan.
Ettårskalaset ja, hon fyller ett år på tisdag och på söndag ska hon firas. Min familj och många kompisar kommer och det ska bli jättekul! Sedan ska vi fira på tisdag också - men då är det vi och kusinerna med föräldrar. Ett år - jag undrar hur hennes biomamma känner dessa dagar!
För tredje natten i rad har lillskruttan somnat i sin spjälsäng istället för min famn och jag har låtit henne sova kvar hela natten. Det känns lite splittrat - det är ju jag som valt att göra så här och skälet är att jag ärligt talat är rädd för att hon ska skada sig när hon ligger hos mig. Jag har lyft över henne framåt morgonkvisten då hon vaknat men de senaste nätterna har hon vaknat till då och varit helvild. Jag har försökt att vänta ut henne och till slut har hon lagt sig och somnat men hon har börjat ställa sig upp, hängt sig ut över kanten på sängen och farit omkring. Den sista natten hon låg hos mig så ställde hon sig upp och kastade sig handlöst bakåt och skallade mig. Det gick bra med henne och jag klarade mig också bra även om det gjorde ont, men situationen kändes som sagt farlig så jag bestämde mig för att prova att söva om henne i sin säng. Första natten låg jag bredvid henne på golvet och det funkade bra, i natt behövde jag bara stoppa om henne igen så sov hon till morgonen.
Att lägga henne vaken i sängen på kvällen har inte varit ett lika aktivt val men jag provade - och hon snurrade runt och kom till ro i sängen med mig sittandes bredvid. Och visst - det är ju bra att hon kan somna själv men jag vill samtidigt ge henne så mycket närhet och kroppskontakt som möjligt. Men jag bär henne faktiskt flera timmar per dag så vi får ju mycket närhet ändå.
Jag hoppas att hon fortfarande kommer att vilja bli buren mycket nu när hon blir mer och mer rörlig. Än så länge så sträcker hon upp armarna och vill upp - ofta, ofta och jag vet inte vem som njuter mest av närheten :-)
Jag märkte redan igår på öppna förskolan att något var på gång - hon tog flera steg ifrån mig - gick iväg - istället för att stå och gå till mig och nästan kasta sig i famnen vilket varit fallet förut.
Men idag så gick hon genom hela rummet, stannade och fortsatte sedan, svängde och stod fortfarande på benen - hon gick helt enkelt!
Hennes 6-åriga kusin sa att hon önskade att hon skulle kunna gå på ettårskalaset på söndag (inte vet jag varför hon vill det) och hon verkar uppfylla den önskan.
Ettårskalaset ja, hon fyller ett år på tisdag och på söndag ska hon firas. Min familj och många kompisar kommer och det ska bli jättekul! Sedan ska vi fira på tisdag också - men då är det vi och kusinerna med föräldrar. Ett år - jag undrar hur hennes biomamma känner dessa dagar!
För tredje natten i rad har lillskruttan somnat i sin spjälsäng istället för min famn och jag har låtit henne sova kvar hela natten. Det känns lite splittrat - det är ju jag som valt att göra så här och skälet är att jag ärligt talat är rädd för att hon ska skada sig när hon ligger hos mig. Jag har lyft över henne framåt morgonkvisten då hon vaknat men de senaste nätterna har hon vaknat till då och varit helvild. Jag har försökt att vänta ut henne och till slut har hon lagt sig och somnat men hon har börjat ställa sig upp, hängt sig ut över kanten på sängen och farit omkring. Den sista natten hon låg hos mig så ställde hon sig upp och kastade sig handlöst bakåt och skallade mig. Det gick bra med henne och jag klarade mig också bra även om det gjorde ont, men situationen kändes som sagt farlig så jag bestämde mig för att prova att söva om henne i sin säng. Första natten låg jag bredvid henne på golvet och det funkade bra, i natt behövde jag bara stoppa om henne igen så sov hon till morgonen.
Att lägga henne vaken i sängen på kvällen har inte varit ett lika aktivt val men jag provade - och hon snurrade runt och kom till ro i sängen med mig sittandes bredvid. Och visst - det är ju bra att hon kan somna själv men jag vill samtidigt ge henne så mycket närhet och kroppskontakt som möjligt. Men jag bär henne faktiskt flera timmar per dag så vi får ju mycket närhet ändå.
Jag hoppas att hon fortfarande kommer att vilja bli buren mycket nu när hon blir mer och mer rörlig. Än så länge så sträcker hon upp armarna och vill upp - ofta, ofta och jag vet inte vem som njuter mest av närheten :-)
tisdag 27 oktober 2009
Dagarna går så fort
Ja, varje dag rusar och tiden rusar tycker jag. Som jag skrev tidigare så är tempot ganska lågt men tiden går så fort. Jag njuter verkligen av varje dag med min lilla - och kan inte förstå att man kan få ha det så här bra!
Jag läste igenom min blogg igår och tänker på mina reflektioner innan jag träffade mitt barn kring om omställningen skulle vara större än jag trodde. "Alla" runtomkring vittnade om det -att de inte förstått hur stor omställningen verkligen skulle bli innan de fick barn men än så länge så tycker jag inte att det är så för mig. Om det är något så är det mycket lättare än jag trodde. Allt flyter liksom på även om jag vänder och vrider på alla små och stora beslut som ska tas. Men det visste jag också innan att jag skulle göra ;-) Jag kan inte heller säga att jag är förvånad över hur mycket jag älskar henne för det "visste" jag också att jag skulle göra även om jag inte visste hur det skulle kännas så klart. Jag visste också att jag skulle vara "blödig" och lättrörd men jag trodde nog inte att jag skulle tycka att det var såå jobbigt att hantera när hon blir ledsen för att hon slår sig eller liknade. Jag kommer också ihåg att jag läste på anknytning.nu om att alltid ge svar på barnets signaler inom 10 eller var det 15 sekunder. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det en väldig kort tid men att jag försod andemeningen i budskapet, nu tycker jag att 10 sekunder är en evighet - självklart har jag försökt svara på hennes signal inom den tiden. Sedan att det inte alltid innebär att hon får som hon vill - men jag svarar!
Jag tror att den verkliga utmaningen kommer när jag ska börja jobba - när vi inte har all tid i världen tillsammans och när vi ska få ihop allt praktiskt på den tid vi har tillsammans.
När jag var på jobbet igår så sa en kollega till mig att jag måste se till att få barnvakt för att göra något för mig själv. Hon fick sitt första barn i min ålder och upplevde jättestarkt att hon tappade sitt liv och sin identitet (hon kopplade ihop det med att bli förälder som 30+are) Jag känner inte det minsta behov av att vara utan henne en enda sekund faktiskt. Jag förstår ju att den dagen kommer då jag kommer att ha det behovet men nu känns det så avlägset.
Imorgon ska vi till öppna förskolan igen - då kommer lillans barnhemskompis också dit *vinkar till mamman om hon läser* Det ska bli jättekul att se dem igen. Och det känns jättespeciellt! Tjejerna har ju tillbringat sin första tid i livet tillsammans i Vietnam - och nu är de här. När jag tänker på henne och hennes föräldrar så kommer ju Vietnamupplevelsen närmare igen och det är så starka känslor inblandade. Jag kan som jag skrivit förut inte förstå att det bara ligger ca 2 månader bakåt i tiden. Känslorna och minnena är jättestarka men samtidigt så känns det som jag har haft lillan mycket längre tid än så.
Jag läste igenom min blogg igår och tänker på mina reflektioner innan jag träffade mitt barn kring om omställningen skulle vara större än jag trodde. "Alla" runtomkring vittnade om det -att de inte förstått hur stor omställningen verkligen skulle bli innan de fick barn men än så länge så tycker jag inte att det är så för mig. Om det är något så är det mycket lättare än jag trodde. Allt flyter liksom på även om jag vänder och vrider på alla små och stora beslut som ska tas. Men det visste jag också innan att jag skulle göra ;-) Jag kan inte heller säga att jag är förvånad över hur mycket jag älskar henne för det "visste" jag också att jag skulle göra även om jag inte visste hur det skulle kännas så klart. Jag visste också att jag skulle vara "blödig" och lättrörd men jag trodde nog inte att jag skulle tycka att det var såå jobbigt att hantera när hon blir ledsen för att hon slår sig eller liknade. Jag kommer också ihåg att jag läste på anknytning.nu om att alltid ge svar på barnets signaler inom 10 eller var det 15 sekunder. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det en väldig kort tid men att jag försod andemeningen i budskapet, nu tycker jag att 10 sekunder är en evighet - självklart har jag försökt svara på hennes signal inom den tiden. Sedan att det inte alltid innebär att hon får som hon vill - men jag svarar!
Jag tror att den verkliga utmaningen kommer när jag ska börja jobba - när vi inte har all tid i världen tillsammans och när vi ska få ihop allt praktiskt på den tid vi har tillsammans.
När jag var på jobbet igår så sa en kollega till mig att jag måste se till att få barnvakt för att göra något för mig själv. Hon fick sitt första barn i min ålder och upplevde jättestarkt att hon tappade sitt liv och sin identitet (hon kopplade ihop det med att bli förälder som 30+are) Jag känner inte det minsta behov av att vara utan henne en enda sekund faktiskt. Jag förstår ju att den dagen kommer då jag kommer att ha det behovet men nu känns det så avlägset.
Imorgon ska vi till öppna förskolan igen - då kommer lillans barnhemskompis också dit *vinkar till mamman om hon läser* Det ska bli jättekul att se dem igen. Och det känns jättespeciellt! Tjejerna har ju tillbringat sin första tid i livet tillsammans i Vietnam - och nu är de här. När jag tänker på henne och hennes föräldrar så kommer ju Vietnamupplevelsen närmare igen och det är så starka känslor inblandade. Jag kan som jag skrivit förut inte förstå att det bara ligger ca 2 månader bakåt i tiden. Känslorna och minnena är jättestarka men samtidigt så känns det som jag har haft lillan mycket längre tid än så.
måndag 26 oktober 2009
Var på besök på jobbet idag
och träffade alla mina söta förskolebarn och trevliga kollegor.
Mina kollegor frågade vad jag kallar henne - hennes svenska tilltalsnamn, hennes vietnamesiska eller båda som dubbelnamn. Jag svarade sanningsenligt att det är lite olika men att jag oftast sa älskling ;-)
De testade då - ropade det svenska namnet - ingen reaktion, ropade det vietnamesiska - inte då heller, men när kollegan ropade "älskling" tittade hon genast upp. :-D
Jag måste börja skärpa mig - kollegan berättade om ett barn som verkligen trodde att han hette lillebror. Vore ju inte så bra om hon presenterade sig själv som älskling :-)
Min älskling verkar har fått en inbyggd radar för när jag pratar i telefon när hon har somnat. De senaste kvällarna har hon vaknat till då - likadant ikväll. Det räcker ofta att jag lägger henne ner för att hon ska somna om men de gånger jag har försökt det och fortfarande haft samtalet kvar då har hon baske mig inte somnat. Antagligen utstrålar jag lite "stress" då - att jag vill att hon ska somna fort och då går det inte ;-)
Jag får väl börja prata för mig själv här på kvällarna så att hon hör min röst hela tiden...
Mina kollegor frågade vad jag kallar henne - hennes svenska tilltalsnamn, hennes vietnamesiska eller båda som dubbelnamn. Jag svarade sanningsenligt att det är lite olika men att jag oftast sa älskling ;-)
De testade då - ropade det svenska namnet - ingen reaktion, ropade det vietnamesiska - inte då heller, men när kollegan ropade "älskling" tittade hon genast upp. :-D
Jag måste börja skärpa mig - kollegan berättade om ett barn som verkligen trodde att han hette lillebror. Vore ju inte så bra om hon presenterade sig själv som älskling :-)
Min älskling verkar har fått en inbyggd radar för när jag pratar i telefon när hon har somnat. De senaste kvällarna har hon vaknat till då - likadant ikväll. Det räcker ofta att jag lägger henne ner för att hon ska somna om men de gånger jag har försökt det och fortfarande haft samtalet kvar då har hon baske mig inte somnat. Antagligen utstrålar jag lite "stress" då - att jag vill att hon ska somna fort och då går det inte ;-)
Jag får väl börja prata för mig själv här på kvällarna så att hon hör min röst hela tiden...
lördag 24 oktober 2009
torsdag 22 oktober 2009
Ser tillbaka igen...
Kanske har jag en viss tendens till att älta ;-) men idag tänker jag tillbaka på denna dag för ett år sedan. Jag kunde inte vara längre ifrån mina känslor idag än de jag kände då. (jag vet att jag redan skrivit om det men det här är ett helt ego-inlägg)
För ett år sedan kom beskedet att regeringen bestämt sig för att avsluta adoptionerna med Vietnam. Jag hade som jag skrivit mina papper klara vid den tiden, de låg på UD och var ca 1 vecka från att skickas till landet.
Man visste att beslutet skulle tas innan den sista oktober men inte vilken dag och varje dag var en plåga, jag grät varje dag men kunde inte riktigt ta in att det verkligen skulle kunna sluta så illa - det fick bara inte ske!
Den här dagen för ett år sedan jobbade jag på förskolan och skulle ha föräldrasamtal. Tolken vi väntade på kom inte, så jag gick in till datorn för att slå upp telefonnumret. Och då såg jag pressmeddelandet...
Det var det värsta föräldrasamtalet jag genomfört. Det var inget enkelt samtal i sig, jag hade en elev som observerade mig, samtalet var via tolk vilket gör att det tar längre tid och jag ville inget annat än att få låsa in mig och gråta!
Jag fick ganska snart veta att jag jag istället skulle få skicka mina handlingar till Indien och trots att jag var oerhört glad och tacksam över det så gnagde det i mig. Att det barn som skulle ha blivit mitt fanns där i Vietnam, att jag alltid skulle ha känslan av att ha ett "förlorat barn" där, även om jag visste att jag skulle älska det barn som i framtiden skulle komma till mig.
Tidsaspekten var också viktig i ledsamheten. Helt plötsligt hade jag backat längre bort från mitt barn igen och det var tungt!
Jag hade också dåligt samvete över att jag tyckte att det var så tungt att samla papper till Indien när jag hade samlat Vietnam-papprena i ett rus av lycka. Jag ältade ;-) också de steg som tagit för lång tid - det handlade ju bara om en vecka - och hade jag valt en annan översättare eller hade socialsekreteraren skrivit rätt på en gång på uppdateringen - och hade jag tagit en semesterdag för att samla papprena så hade mina handlingar varit i Vietnam.
Och så kom då dagen då jag samlat klart Indienakten så kom beskedet att jag ändå skulle få skicka till Vietnam - och nu är hon här - min alldeles egna underbara lilla unge!
För ett år sedan kom beskedet att regeringen bestämt sig för att avsluta adoptionerna med Vietnam. Jag hade som jag skrivit mina papper klara vid den tiden, de låg på UD och var ca 1 vecka från att skickas till landet.
Man visste att beslutet skulle tas innan den sista oktober men inte vilken dag och varje dag var en plåga, jag grät varje dag men kunde inte riktigt ta in att det verkligen skulle kunna sluta så illa - det fick bara inte ske!
Den här dagen för ett år sedan jobbade jag på förskolan och skulle ha föräldrasamtal. Tolken vi väntade på kom inte, så jag gick in till datorn för att slå upp telefonnumret. Och då såg jag pressmeddelandet...
Det var det värsta föräldrasamtalet jag genomfört. Det var inget enkelt samtal i sig, jag hade en elev som observerade mig, samtalet var via tolk vilket gör att det tar längre tid och jag ville inget annat än att få låsa in mig och gråta!
Jag fick ganska snart veta att jag jag istället skulle få skicka mina handlingar till Indien och trots att jag var oerhört glad och tacksam över det så gnagde det i mig. Att det barn som skulle ha blivit mitt fanns där i Vietnam, att jag alltid skulle ha känslan av att ha ett "förlorat barn" där, även om jag visste att jag skulle älska det barn som i framtiden skulle komma till mig.
Tidsaspekten var också viktig i ledsamheten. Helt plötsligt hade jag backat längre bort från mitt barn igen och det var tungt!
Jag hade också dåligt samvete över att jag tyckte att det var så tungt att samla papper till Indien när jag hade samlat Vietnam-papprena i ett rus av lycka. Jag ältade ;-) också de steg som tagit för lång tid - det handlade ju bara om en vecka - och hade jag valt en annan översättare eller hade socialsekreteraren skrivit rätt på en gång på uppdateringen - och hade jag tagit en semesterdag för att samla papprena så hade mina handlingar varit i Vietnam.
Och så kom då dagen då jag samlat klart Indienakten så kom beskedet att jag ändå skulle få skicka till Vietnam - och nu är hon här - min alldeles egna underbara lilla unge!
onsdag 21 oktober 2009
Idag har vi varit på öppna förskolan för andra gången. Det var mysigt tycker jag och det tror jag att lillan också tyckte. Hon är nyfiken på de andra barnen och upptäckte också rutschbanan vilken var jättekul. Efter ett tag märkte jag att hon var trött och då somnade hon i min famn och sov en stund. Jag satt med i samlingen med mitt sovande barn och hon vaknade när vi började sjunga första sången och var direkt med och klappade händerna :-)
Igår var vi som sagt på BVC och jag resonerade lite kring hennes matvanor och sköterskan tyckte att jag skulle fortsätta min lugna takt och inte stressa på med att utöka smakportionerna.
Jag undrar verkligen hur mycket psykologi det ligger bakom och hur vi påverkar varann för idag åt hon stora portioner både till lunch och middag. Jag tycker inte att jag varit stressad av att hon inte äter men kanske ändå. Jag känner igen det där från jobbet då det ofta räcker att lyfta en situation som inte fungerar med kollegorna för att den ska förändras...
I och för sig så har hon fått hemlagad mat idag också istället för burkpuréer men det har jag ju provat med innan med... Hmm.
Till sist ska jag skriva om en liten fundering som jag egentligen inte vet vad jag tror om.
Igår tänkte jag utöka repertoaren av konster - vi satt och klappade händerna, vinkade och pekade på lampan. Jag visade henne då en slängpuss och blev jätteförvånad då hon härmade direkt men också började gråta. På kvällen kom jag att tänka på att personalen på barnhemmet kastat slängpussar och att jag såg några andra barn som gjorde det tillbaka. Uppenbarligen hade de "tränat" på det där, men jag såg aldrig min lilla göra det. I morse gjorde jag det igen - och hon började gråta igen. Det kan absolut vara en slump men tänk om det inte är det. Kan hon komma ihåg något? Kan hon förknippa slängpussarna med avsked och är det därför hon blir ledsen? Jag undrar...
Vid lunch så kastade hon spontant en slängpuss själv och blev sedan orolig - hon grät inte - men hon höll i min hand och ville inte sitta kvar i matstolen längre.
Till sist skrev jag om slängpussarna men det blev ett litet stycke till. Hon håller verkligen på att utforska ordet nej just nu. Hon kryper ofta in i ett hörn där det finns sladdar där jag varje gång säger nä,nä och då backar hon ut igen (nästan jämt) och skakar på huvudet. Vid maten har hon 2 gånger nu vänt tallriken upp och ner och när jag säger nej då skakar hon glatt på huvudet och börjar med nästa nej-aktivitet - att vifta ner all mat på på golvet. Hela tiden skakar hon på huvudet och det är svårt att hålla sig för skratt.
Nu tjatar jag lite igen - men det är så kul med kommentarer. Senaste kommentaren var från "mamman" (tror jag) som gärna ville läsa om vardagssituationer - och volia - här kommer sådana ;-)
Igår var vi som sagt på BVC och jag resonerade lite kring hennes matvanor och sköterskan tyckte att jag skulle fortsätta min lugna takt och inte stressa på med att utöka smakportionerna.
Jag undrar verkligen hur mycket psykologi det ligger bakom och hur vi påverkar varann för idag åt hon stora portioner både till lunch och middag. Jag tycker inte att jag varit stressad av att hon inte äter men kanske ändå. Jag känner igen det där från jobbet då det ofta räcker att lyfta en situation som inte fungerar med kollegorna för att den ska förändras...
I och för sig så har hon fått hemlagad mat idag också istället för burkpuréer men det har jag ju provat med innan med... Hmm.
Till sist ska jag skriva om en liten fundering som jag egentligen inte vet vad jag tror om.
Igår tänkte jag utöka repertoaren av konster - vi satt och klappade händerna, vinkade och pekade på lampan. Jag visade henne då en slängpuss och blev jätteförvånad då hon härmade direkt men också började gråta. På kvällen kom jag att tänka på att personalen på barnhemmet kastat slängpussar och att jag såg några andra barn som gjorde det tillbaka. Uppenbarligen hade de "tränat" på det där, men jag såg aldrig min lilla göra det. I morse gjorde jag det igen - och hon började gråta igen. Det kan absolut vara en slump men tänk om det inte är det. Kan hon komma ihåg något? Kan hon förknippa slängpussarna med avsked och är det därför hon blir ledsen? Jag undrar...
Vid lunch så kastade hon spontant en slängpuss själv och blev sedan orolig - hon grät inte - men hon höll i min hand och ville inte sitta kvar i matstolen längre.
Till sist skrev jag om slängpussarna men det blev ett litet stycke till. Hon håller verkligen på att utforska ordet nej just nu. Hon kryper ofta in i ett hörn där det finns sladdar där jag varje gång säger nä,nä och då backar hon ut igen (nästan jämt) och skakar på huvudet. Vid maten har hon 2 gånger nu vänt tallriken upp och ner och när jag säger nej då skakar hon glatt på huvudet och börjar med nästa nej-aktivitet - att vifta ner all mat på på golvet. Hela tiden skakar hon på huvudet och det är svårt att hålla sig för skratt.
Nu tjatar jag lite igen - men det är så kul med kommentarer. Senaste kommentaren var från "mamman" (tror jag) som gärna ville läsa om vardagssituationer - och volia - här kommer sådana ;-)
tisdag 20 oktober 2009
Premiären på BVC
har vi klarat av idag. En positiv upplevelse måste jag säga. Jag gillade sköterskan, hon var lätt att prata med och jag fick intrycket att hon verkade vara insatt i adoptionsfrågor. Hon kommenterade vår anknytning och sa att hon tydligt såg hur lillan vände sig till mig och hon tipsade om den öppna förskolan för adopterade barn som finns i stan. Hon erbjöd mig att gå med i en föräldragrupp eller få enskild information om det var något jag funderade över och hon var allmänt sympatisk tycker jag. Jag rådfrågade henne om min lilla tjejs matvanor. Hon äter det mesta med god aptit - utan just mat. Där är vi på smakportionsnivå fortfarande och jag tycker att det går lite väl långsamt framåt och har börjat fundera på om jag borde dra ner på välling och gröt så att hon skulle bli lite mer hungrig. Samtidigt tar det emot - hon äter och växer och verkar må bra och sköterskan tyckte att jag skulle fortsätta att ta det lugnt och låta henne äta det hon vill ha. Ett råd i min smak! :-)
Sedan blev det ju inte sämre av att jag hörde henne säga till sin elev när vi lämnat rummet "vilken otroligt fin liten flicka". Kanske var hon så smart så hon förstod att mamman hörde henne - men i så fall funkade det. Hon fick 5 + av mig - så klart att man får det när man ser vilken otroligt fin liten flicka jag fått äran att ta hand om. ;-)
Sedan blev det ju inte sämre av att jag hörde henne säga till sin elev när vi lämnat rummet "vilken otroligt fin liten flicka". Kanske var hon så smart så hon förstod att mamman hörde henne - men i så fall funkade det. Hon fick 5 + av mig - så klart att man får det när man ser vilken otroligt fin liten flicka jag fått äran att ta hand om. ;-)
lördag 17 oktober 2009
lilla älskade ungen min
Trots magsjuka hos modern och förkylning och tandsprickning hos dottern så har vi det bra! Jag är så lycklig över att ha henne hos mig - jag undrar om det här är en del av smekmånaden eller om det kommer att kännas så här jämt! Mitt i eländet så känner jag tacksamheten i grunden hela tiden!
Absolut jobbigast är när hon gråter och är ledsen. Jag klarar av att hon gråter för att hon inte vill byta blöja eller blir frustrerad när jag ska klä på henne eller liknande men när hon som förrgår natt verkar ha ont - ja då får jag panik inuti. Det är inte så att jag blir handlingsförlamad eller inte behåller lugnet utan jag tröstar och vaggar och lugnar henne men inuti är jag i totalt uppror. Det är så att jag kan skratta åt det - att det känns så starkt...
Och senast idag blev jag alldeles tårögd igen av hennes kluckande skratt. Det gör mig så lycklig och idag tänkte jag på att jag inte vet hur mycket hon har skrattat under sina första månader. Hur många skratt har hon "missat" för att ingen hade tid att ligga och busa med henne? Och när hon fick sina första tänder eller var förkyld och täppt i näsan innan vi fick varann - hur var det då? Grät hon på nätterna och hade någon tid att bära omkring på henne? Jag vet inte och kan inte ens gissa hur det var. Jag vet att sköterskorna på barnhemmet var gulliga och brydde sig om barnen och gjorde så gott de kunde - men självklart kan de inte ägna lika mycket tid åt varje barn som en mamma eller pappa kan göra.
Älskade lilla ungen min!
Absolut jobbigast är när hon gråter och är ledsen. Jag klarar av att hon gråter för att hon inte vill byta blöja eller blir frustrerad när jag ska klä på henne eller liknande men när hon som förrgår natt verkar ha ont - ja då får jag panik inuti. Det är inte så att jag blir handlingsförlamad eller inte behåller lugnet utan jag tröstar och vaggar och lugnar henne men inuti är jag i totalt uppror. Det är så att jag kan skratta åt det - att det känns så starkt...
Och senast idag blev jag alldeles tårögd igen av hennes kluckande skratt. Det gör mig så lycklig och idag tänkte jag på att jag inte vet hur mycket hon har skrattat under sina första månader. Hur många skratt har hon "missat" för att ingen hade tid att ligga och busa med henne? Och när hon fick sina första tänder eller var förkyld och täppt i näsan innan vi fick varann - hur var det då? Grät hon på nätterna och hade någon tid att bära omkring på henne? Jag vet inte och kan inte ens gissa hur det var. Jag vet att sköterskorna på barnhemmet var gulliga och brydde sig om barnen och gjorde så gott de kunde - men självklart kan de inte ägna lika mycket tid åt varje barn som en mamma eller pappa kan göra.
Älskade lilla ungen min!
torsdag 15 oktober 2009
Äckelvarning
har just genomlidit eller genomlider just nu min första prövning som ensamstående förälder. Är magsjuk och mår riktigt pyton! Hoppas att det försvinner lika snabbt som det kom så att jag är frisk imorgon för det här är inte kul!
Men jag börjar från början och berättar om hela vår dag för det har varit trevliga inslag också :-)
Idag var det äntligen dags för vår hemkomstundersökning. Vi har nu gjort sammanlagt 9 olika besök i samband med den med provtagningar av olika slag. Jag måste säga att jag är ganska så kritisk till hur det är upplagt - det skulle vara lätt att organisera om det så att det blev högst 3 kanske 4 besök som krävdes. Nu har det gått bra för oss - lillan är ju pigg och glad och jag med så vi har klarat alla dessa besök fint - men tänk om vi inte hade mått bra. Tänk om lillan hade blivit orolig av alla utflykter, tänk om vi inte sovit bra, inte ätit bra osv. Så kan det ju faktiskt också vara och som sagt jag är ganska kritisk även om jag är tacksam över att hon blir ordentligt utredd.
I morse skulle vi ta bussen kl 8 och eftersom lillan vaknar 6.45 i 99% av dagarna så ställde jag ingen klocka. Okej, hon har sovit lite längre någon gång om hon somnat lite senare men nu somnade hon istället tidigt igår - kl 19 - så jag var säker på att hon skulle vakna då. Det gjorde hon nu inte - som tur var vaknade jag i alla fall så jag kunde väcka henne halvåtta och stressa iväg. Det gick det med!
Så nu är lillan ordentligt undersökt - han fick "högsta betyg" på allt sa doktorn - han ansåg att hon var frisk, pigg och aktiv och han skrattade åt hennes upptåg flera gånger. Och vilken mamma kan vara sur och kritisk då.
Det är så skönt att veta att hon är frisk, att alla prover är bra och inte minst att hon går upp i vikt precis som hon ska. Jag har ju haft henne hos mig sedan den 24/8 nu och det enda som har varit lite svårt är övergången till vanlig mat. Så det var skönt att få veta att hon går upp i vikt som hon ska som sagt var.
Efter läkarbesöket stannade vi till på bibliotekets småbarnsavdelning där vi hade en jättemysig stund. Lillan som är superaktiv större delen av dagarna sitter verkligen och lyssnar och tittar koncentrerat när jag läser för henne. Efter det besöket åt vi lunch med god vänner innan vi skulle åka hem för att sova middag. Jag vill att hon ska få sova åtminstone en gång per dag i sin säng så jag anpassar våra aktiviteter till det. När jag satte mig på bussen så fick jag ont i magen och sedan dröjde det inte förrän magen vände sig ut och in på mig - utan förvarning på bussen. (jag varnade er ;-))
Jag hoppade av bussen och stod dubbelvikt över en buske med lillan fastklamrad runt benen.
Efter ett tag kom en man fram och frågade om jag inte mådde bra (;-)) och erbjöd sig att hålla lillan. Jag vet inte om jag överdriver eller inte men det kändes helt otänkbart att ge lillan till honom utan jag stod där med henne och kräktes som en kalv. Sedan följde en mardrömslång promenad hem då jag fick stanna åtskilliga gånger och så har eftermiddagen och kvällen fortsatt. Hugaligen säger jag bara! Jag bara hoppas och ber att jag är frisk imorgon och att jag inte har smittat henne. Vill verkligen inte att hon ska bli sjuk och absolut inte att vi är sjuka samtidigt!
Min älskade lilla unge - jag är så stolt över henne och det är också en konstigt känsla för allt det underbara som är hon är ju inte på något sätt min förtjänst. Det är inte mina gener, inte min "uppfostran" eller påverkan som ligger bakom hennes ljuvliga lilla personlighet men ändå är jag stolt! Stolt och lycklig och ödmjuk!
Och hur det än är så är jag hellre magsjuk med en liten dotter runtomkring mig än magsjuk utan henne ;-)
Men jag börjar från början och berättar om hela vår dag för det har varit trevliga inslag också :-)
Idag var det äntligen dags för vår hemkomstundersökning. Vi har nu gjort sammanlagt 9 olika besök i samband med den med provtagningar av olika slag. Jag måste säga att jag är ganska så kritisk till hur det är upplagt - det skulle vara lätt att organisera om det så att det blev högst 3 kanske 4 besök som krävdes. Nu har det gått bra för oss - lillan är ju pigg och glad och jag med så vi har klarat alla dessa besök fint - men tänk om vi inte hade mått bra. Tänk om lillan hade blivit orolig av alla utflykter, tänk om vi inte sovit bra, inte ätit bra osv. Så kan det ju faktiskt också vara och som sagt jag är ganska kritisk även om jag är tacksam över att hon blir ordentligt utredd.
I morse skulle vi ta bussen kl 8 och eftersom lillan vaknar 6.45 i 99% av dagarna så ställde jag ingen klocka. Okej, hon har sovit lite längre någon gång om hon somnat lite senare men nu somnade hon istället tidigt igår - kl 19 - så jag var säker på att hon skulle vakna då. Det gjorde hon nu inte - som tur var vaknade jag i alla fall så jag kunde väcka henne halvåtta och stressa iväg. Det gick det med!
Så nu är lillan ordentligt undersökt - han fick "högsta betyg" på allt sa doktorn - han ansåg att hon var frisk, pigg och aktiv och han skrattade åt hennes upptåg flera gånger. Och vilken mamma kan vara sur och kritisk då.
Det är så skönt att veta att hon är frisk, att alla prover är bra och inte minst att hon går upp i vikt precis som hon ska. Jag har ju haft henne hos mig sedan den 24/8 nu och det enda som har varit lite svårt är övergången till vanlig mat. Så det var skönt att få veta att hon går upp i vikt som hon ska som sagt var.
Efter läkarbesöket stannade vi till på bibliotekets småbarnsavdelning där vi hade en jättemysig stund. Lillan som är superaktiv större delen av dagarna sitter verkligen och lyssnar och tittar koncentrerat när jag läser för henne. Efter det besöket åt vi lunch med god vänner innan vi skulle åka hem för att sova middag. Jag vill att hon ska få sova åtminstone en gång per dag i sin säng så jag anpassar våra aktiviteter till det. När jag satte mig på bussen så fick jag ont i magen och sedan dröjde det inte förrän magen vände sig ut och in på mig - utan förvarning på bussen. (jag varnade er ;-))
Jag hoppade av bussen och stod dubbelvikt över en buske med lillan fastklamrad runt benen.
Efter ett tag kom en man fram och frågade om jag inte mådde bra (;-)) och erbjöd sig att hålla lillan. Jag vet inte om jag överdriver eller inte men det kändes helt otänkbart att ge lillan till honom utan jag stod där med henne och kräktes som en kalv. Sedan följde en mardrömslång promenad hem då jag fick stanna åtskilliga gånger och så har eftermiddagen och kvällen fortsatt. Hugaligen säger jag bara! Jag bara hoppas och ber att jag är frisk imorgon och att jag inte har smittat henne. Vill verkligen inte att hon ska bli sjuk och absolut inte att vi är sjuka samtidigt!
Min älskade lilla unge - jag är så stolt över henne och det är också en konstigt känsla för allt det underbara som är hon är ju inte på något sätt min förtjänst. Det är inte mina gener, inte min "uppfostran" eller påverkan som ligger bakom hennes ljuvliga lilla personlighet men ändå är jag stolt! Stolt och lycklig och ödmjuk!
Och hur det än är så är jag hellre magsjuk med en liten dotter runtomkring mig än magsjuk utan henne ;-)
onsdag 14 oktober 2009
forts
Efter att jag fått mitt medgivande i februari 2007 levde jag i ett lyckorus ett bra tag- Jag funderade och räknade och drömde - var mitt barn fött - fanns han/hon kanske i sin mammas mage?
Jag lusläste också alla barnsökerföräldrar-sidor och anmälde mitt intresse så fort det kom ett barn som jag skulle kunna få bli förälder till.
BFA uppgav 1-1,5 år i kötid och i maj -07 hade jag ett år där. Men kötiden ökade och ökade hela tiden då jag närmade mig och jag tyckte att det blev jobbigare och jobbigare att vänta. Rykten kom och gick om ändrade regler i Sverige och i Vietnam och det var verkligen en känslomässig bergochdalbana. Lesotho dök upp som ett alternativ men försvann - Nigeria dök upp och jag ansökte om att få bli pilotfamilj men så blev det inte heller -men hon hade mig i åtanke var beskedet jag fick... När jag köat 2 år i BFA så var jag såå nära att få skicka - de som blivit medlemmar mindre än 2 månader innan fick skicka men jag hamnade utanför... Jag låg på plats 7 och man skulle skicka 5-7 under oktober. Jag har nästan glömt det nu - men det var en jobbig period.
Men så kom den då - dagen då det låg ett kuvert och väntade på mig när jag kom hem från jobbet. Jag såg att det var från BFA och när jag såg att mitt namn var handskrivet så sög det till i magen på mig - jag öppnade kuvertet och kunde inte tro att det var sant - ett brev om förmedlingsbeslut! Allt rusade - jag förstår verkligen varför man säger lyckorus och yr av lycka för det snurrade verkligen för mig - jag var framme - det skulle bli verklighet - jag skulle få barn! Jag får tårar i ögonen bara av att skriva om det - det var en OTROLIGT stark känsla!
Sedan följde några intensiva veckor med papperssamling. Jag hade också ansökt om nytt medgivande eftersom mitt skulle gå ut i februari och fick en träff inbokad i oktober. Jag bestämde mig för att skicka ner den gamla utredningen istället för att vänta på den nya. Jag kände att jag inte kunde vänta en extra dag i onödan även om det skulle innebära att jag förlorade pengar i och med översättnings- och legaliseringskostnader.
Jag samlade klart alla mina papper, skickade dem till BFA och pustade ut.
Då kom den stora stora smällen. Jag åkte på en träff i Ensamstående AdoptivFöräldrars regi och fick höra att det ryktades om att Sverige skulle säga upp avtalet med Vietnam. När jag kontaktade BFA fick jag höra - att jo, de hade också hört det men informationen var ytterst knapphändig och de visste ingenting. Jag var så rädd så rädd!
Mina papper var i alla fall inlämnade, de hade blivit legaliserade och var på väg att skickas till UD för att sedan skickas till Vietnam när vi fick veta att regeringen skulle ta beslut innan sista oktober. När det var en vecka kvar tills mina papper skulle vara i Vietnam kom beslutet - Sverige sa upp avtalet och allt stoppades upp. MIA rekommenderade organisationerna att inte skicka fler handlingar så min färdiga akt blev liggande hos BFA.
Jag vet inte om det går att förstå hur det kändes - jag var helt och fullkomligt knäckt! Det kändes så starkt att jag förlorade mitt barn och maktlösheten var total!
Ganska snart fick jag erbjudande om att istället få skicka mina handlingar till Indien - tack gode gud för det halmstrå´t säger jag, för det höll mig uppe. Så - jag började samla papper till Indien istället. Jag var så glad och tacksam över möjligheten men kunde inte släppa tanken på det lilla barn som skulle ha blivit mitt. Jag kände att det fanns där och jag hade dåligt samvete över att jag fortfarande var så ledsen mitt i papperssamlandet till Indien. Men - det skulle ta längre tid, det var också en viss ovisshet kring allting eftersom man som ensamstående endast kan adoptera sn-barn från Indien - vilket jag var helt öppen för, men det som skrämde mig var historierna att man ofta blir erbjuden gravt handikappade barn först - att man skulle vara beredd på att kanske vara "tvungen" att tacka nej till ett barn - och det trodde jag inte att jag skulle klara av.
Men - jag samlade papper, drömde om mitt lilla indiska barn, satte mig in i processen där, sökte nytt jobb och började sakta men säkert ställa in mig på att det var meningen - att det var där mitt barn skulle finnas. Men hela tiden fanns sorgen över det barn som skulle ha blivit mitt i Vietnam kvar - och jag ställde också in mig på att leva med den sorgen.
Då ringde Maria från BFA igen - och sa att man nu bestämt sig för övergångsregler och jag kunde ändå få skicka mina handlingar till Vietnam om jag ville. Kruxet var att om man inte hunnit få barnbesked innan 1/5 så frös allting inne för då stängde man definitivt. Hon ringde på en torsdag och jag fick helgen på mig att bestämma mig. Som jag grubblade - vänta på den säkrare men långsamma Indienkontakten eller följa hjärtat som kände att det fanns ett barn i Vietnam till mig - och få möjligheten att få barn inom ett år.
Till slut kom jag fram till ett beslut - jag skulle chansa och skicka till Vietnam. Jag visste att alla handlingar var klara och att jag skulle vara först av oss som nu fick skicka med övergångsreglerna. På måndagen ringde jag Maria som då sa att hon inte tyckte att jag skulle se det som en chansning. Jag var som sagt först så nästa barn som var utrett och klart skulle bli mitt. Jag bestämde mig då för att tillåta mig att glädjas - att strunta i att oroa mig för att inte hinna och planera för att jag skulle få barn. Lyckan var total igen
Jag lusläste också alla barnsökerföräldrar-sidor och anmälde mitt intresse så fort det kom ett barn som jag skulle kunna få bli förälder till.
BFA uppgav 1-1,5 år i kötid och i maj -07 hade jag ett år där. Men kötiden ökade och ökade hela tiden då jag närmade mig och jag tyckte att det blev jobbigare och jobbigare att vänta. Rykten kom och gick om ändrade regler i Sverige och i Vietnam och det var verkligen en känslomässig bergochdalbana. Lesotho dök upp som ett alternativ men försvann - Nigeria dök upp och jag ansökte om att få bli pilotfamilj men så blev det inte heller -men hon hade mig i åtanke var beskedet jag fick... När jag köat 2 år i BFA så var jag såå nära att få skicka - de som blivit medlemmar mindre än 2 månader innan fick skicka men jag hamnade utanför... Jag låg på plats 7 och man skulle skicka 5-7 under oktober. Jag har nästan glömt det nu - men det var en jobbig period.
Men så kom den då - dagen då det låg ett kuvert och väntade på mig när jag kom hem från jobbet. Jag såg att det var från BFA och när jag såg att mitt namn var handskrivet så sög det till i magen på mig - jag öppnade kuvertet och kunde inte tro att det var sant - ett brev om förmedlingsbeslut! Allt rusade - jag förstår verkligen varför man säger lyckorus och yr av lycka för det snurrade verkligen för mig - jag var framme - det skulle bli verklighet - jag skulle få barn! Jag får tårar i ögonen bara av att skriva om det - det var en OTROLIGT stark känsla!
Sedan följde några intensiva veckor med papperssamling. Jag hade också ansökt om nytt medgivande eftersom mitt skulle gå ut i februari och fick en träff inbokad i oktober. Jag bestämde mig för att skicka ner den gamla utredningen istället för att vänta på den nya. Jag kände att jag inte kunde vänta en extra dag i onödan även om det skulle innebära att jag förlorade pengar i och med översättnings- och legaliseringskostnader.
Jag samlade klart alla mina papper, skickade dem till BFA och pustade ut.
Då kom den stora stora smällen. Jag åkte på en träff i Ensamstående AdoptivFöräldrars regi och fick höra att det ryktades om att Sverige skulle säga upp avtalet med Vietnam. När jag kontaktade BFA fick jag höra - att jo, de hade också hört det men informationen var ytterst knapphändig och de visste ingenting. Jag var så rädd så rädd!
Mina papper var i alla fall inlämnade, de hade blivit legaliserade och var på väg att skickas till UD för att sedan skickas till Vietnam när vi fick veta att regeringen skulle ta beslut innan sista oktober. När det var en vecka kvar tills mina papper skulle vara i Vietnam kom beslutet - Sverige sa upp avtalet och allt stoppades upp. MIA rekommenderade organisationerna att inte skicka fler handlingar så min färdiga akt blev liggande hos BFA.
Jag vet inte om det går att förstå hur det kändes - jag var helt och fullkomligt knäckt! Det kändes så starkt att jag förlorade mitt barn och maktlösheten var total!
Ganska snart fick jag erbjudande om att istället få skicka mina handlingar till Indien - tack gode gud för det halmstrå´t säger jag, för det höll mig uppe. Så - jag började samla papper till Indien istället. Jag var så glad och tacksam över möjligheten men kunde inte släppa tanken på det lilla barn som skulle ha blivit mitt. Jag kände att det fanns där och jag hade dåligt samvete över att jag fortfarande var så ledsen mitt i papperssamlandet till Indien. Men - det skulle ta längre tid, det var också en viss ovisshet kring allting eftersom man som ensamstående endast kan adoptera sn-barn från Indien - vilket jag var helt öppen för, men det som skrämde mig var historierna att man ofta blir erbjuden gravt handikappade barn först - att man skulle vara beredd på att kanske vara "tvungen" att tacka nej till ett barn - och det trodde jag inte att jag skulle klara av.
Men - jag samlade papper, drömde om mitt lilla indiska barn, satte mig in i processen där, sökte nytt jobb och började sakta men säkert ställa in mig på att det var meningen - att det var där mitt barn skulle finnas. Men hela tiden fanns sorgen över det barn som skulle ha blivit mitt i Vietnam kvar - och jag ställde också in mig på att leva med den sorgen.
Då ringde Maria från BFA igen - och sa att man nu bestämt sig för övergångsregler och jag kunde ändå få skicka mina handlingar till Vietnam om jag ville. Kruxet var att om man inte hunnit få barnbesked innan 1/5 så frös allting inne för då stängde man definitivt. Hon ringde på en torsdag och jag fick helgen på mig att bestämma mig. Som jag grubblade - vänta på den säkrare men långsamma Indienkontakten eller följa hjärtat som kände att det fanns ett barn i Vietnam till mig - och få möjligheten att få barn inom ett år.
Till slut kom jag fram till ett beslut - jag skulle chansa och skicka till Vietnam. Jag visste att alla handlingar var klara och att jag skulle vara först av oss som nu fick skicka med övergångsreglerna. På måndagen ringde jag Maria som då sa att hon inte tyckte att jag skulle se det som en chansning. Jag var som sagt först så nästa barn som var utrett och klart skulle bli mitt. Jag bestämde mig då för att tillåta mig att glädjas - att strunta i att oroa mig för att inte hinna och planera för att jag skulle få barn. Lyckan var total igen
måndag 5 oktober 2009
för 4 år sedan
den 1 oktober 2005 ställde jag mig i bostadskö för att kunna säga till min framtida hemutredare att jag gjorde det. För 4 år sedan hade jag bestämt mig för att försöka få barn via adoption. Nu är hon här! Vilken resa det har varit! Jag anmälde mig i och för sig inte förrän i december och fick då veta att det kunde dröja lite. Ett kort kort tag tänkte jag att det inte gjorde något - jag hade inte bråttom, men den känslan försvann snabbt. Sedan åtminstone januari 2006 har jag tänkt adoption/läst om adoption/pratat om adoption - i stort sett varje dag!
Det har verkligen gått upp och ner - under våren 2006 gick jag den obligatoriska kursen vilken jag tyckte var intressant och givande. Jag berättade för de allra närmsta vad jag höll på med men höll det hemligt för de flesta. I maj 2006 ställde jag mig i kö i en andra organisation för säkerhets skull (trodde att jag skulle adoptera från Etiopien via AC vid den tiden) Nu gick jag med i BFA också - tack gode gode Gud! I oktober 2006 fick jag äntligen börja hemutredningen. Det var lång kö i kommunen och väldigt frustrerande att vänta - tålamodet var slut redan då. I oktober 2006 blev jag även medlem i FFIA och började fundera på att bara vara med i 2 organisationer året efter. Trodde fortfarande på AC och funderade på FFIA som andraorganisation eftersom BFA inte hade Kina. Sedan förändrades allt när Kina stängde för singlar så - igen - tack gode gode Gud att jag itne gick ur BFA. Jag var kvar i alla 3 - vågade inte chansa. Hemutredningen pågick under oktober -december och jag smög och ljög på jobbet. Jag ville inte berätta något innan jag visste om jag skulle bli godkänd.
Första riktigt jobbiga perioden kom när min hemutredare var tveksam till att jag tjänade tillräckligt. Jag är som jag skrivit tidigare förskollärare och räknas väl inte som högavlönad men ligger högt inom yrket och mycket hade jag oroat mig för - men inte det! Det var nog det enda som inte slagit mig - att hon tyckte att min lön var för låg. Hon skulle konferera med sin chef och sedan höra av sig. Det blev en jul full med våndan. Hon sa att hon skulle skicka den färdiga utredningen till mig om allt var okej, men om det inte var det skulle hon ringa.
När jag kom tillbaka efter jul så var det otäckt varje dag jag kom hem. Skulle det ligga ett brev på hallmattan?(hoppas, hoppas)
Nehej, skulle hennes nummer finnas på nummerpresentatören (nej, nej, nej) Nehej inte det heller.
Till slut stod jag inte ut utan ringde upp och frågade. Det finns ingenstans på min arbetsplats där man kan ringa ifred så jag fick gå ut i bilen på rasten ;-)
När jag ringde så var hon helt frågande - det var ju självklart att hon skulle rekommendera mig - något annat hade det ju aldrig varit tal om - nehej!
Jag grät så klart av lycka och lättnad men vågade inte ta ut något i förskott - inte förrän nämnden sagt sitt. Det var väl osannolikt att de skulle gå emot utredaren men man vet ju aldrig.
I slutet av februari fick jag till slut beslutet - jag hade mitt medgivande! Herre gud vad lycklig jag var! Jag darrade och skrattade och grät och berättade för mina kollegor och grät ännu mer.
Sedan gick jag och köpte den första saken till mitt blivande barn - ett flygplan från Fisher-price som hon leker med nu på dagarna.
Ja det var lite om de första stegen på resan till mitt barn - fortsättning följer
Det har verkligen gått upp och ner - under våren 2006 gick jag den obligatoriska kursen vilken jag tyckte var intressant och givande. Jag berättade för de allra närmsta vad jag höll på med men höll det hemligt för de flesta. I maj 2006 ställde jag mig i kö i en andra organisation för säkerhets skull (trodde att jag skulle adoptera från Etiopien via AC vid den tiden) Nu gick jag med i BFA också - tack gode gode Gud! I oktober 2006 fick jag äntligen börja hemutredningen. Det var lång kö i kommunen och väldigt frustrerande att vänta - tålamodet var slut redan då. I oktober 2006 blev jag även medlem i FFIA och började fundera på att bara vara med i 2 organisationer året efter. Trodde fortfarande på AC och funderade på FFIA som andraorganisation eftersom BFA inte hade Kina. Sedan förändrades allt när Kina stängde för singlar så - igen - tack gode gode Gud att jag itne gick ur BFA. Jag var kvar i alla 3 - vågade inte chansa. Hemutredningen pågick under oktober -december och jag smög och ljög på jobbet. Jag ville inte berätta något innan jag visste om jag skulle bli godkänd.
Första riktigt jobbiga perioden kom när min hemutredare var tveksam till att jag tjänade tillräckligt. Jag är som jag skrivit tidigare förskollärare och räknas väl inte som högavlönad men ligger högt inom yrket och mycket hade jag oroat mig för - men inte det! Det var nog det enda som inte slagit mig - att hon tyckte att min lön var för låg. Hon skulle konferera med sin chef och sedan höra av sig. Det blev en jul full med våndan. Hon sa att hon skulle skicka den färdiga utredningen till mig om allt var okej, men om det inte var det skulle hon ringa.
När jag kom tillbaka efter jul så var det otäckt varje dag jag kom hem. Skulle det ligga ett brev på hallmattan?(hoppas, hoppas)
Nehej, skulle hennes nummer finnas på nummerpresentatören (nej, nej, nej) Nehej inte det heller.
Till slut stod jag inte ut utan ringde upp och frågade. Det finns ingenstans på min arbetsplats där man kan ringa ifred så jag fick gå ut i bilen på rasten ;-)
När jag ringde så var hon helt frågande - det var ju självklart att hon skulle rekommendera mig - något annat hade det ju aldrig varit tal om - nehej!
Jag grät så klart av lycka och lättnad men vågade inte ta ut något i förskott - inte förrän nämnden sagt sitt. Det var väl osannolikt att de skulle gå emot utredaren men man vet ju aldrig.
I slutet av februari fick jag till slut beslutet - jag hade mitt medgivande! Herre gud vad lycklig jag var! Jag darrade och skrattade och grät och berättade för mina kollegor och grät ännu mer.
Sedan gick jag och köpte den första saken till mitt blivande barn - ett flygplan från Fisher-price som hon leker med nu på dagarna.
Ja det var lite om de första stegen på resan till mitt barn - fortsättning följer
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)