Vi överlevde ;-)

Idag var det alltså dags för mig att säga hejdå och åka ifrån mitt barn för första gången. Bara det - att sitta i bilen utan henne var en skum känsla.
Men visst gick det bra. När jag sa att jag skulle gå så sa hon "neej" först men det var inga problem att få henne att sätta sig och baka med play-doh med mormor och morfar och då säga hejdå med både puss och kram och vink till mamma så det var skönt.
Fast att det gick utan problem, fast att jag kunde åka hem när jag ville och fast att det var med mormor och morfar hon var så kom det allt en liten tår i bilen när jag körde därifrån...

Men jag varen bra stund - hon hade frågat efter mig några gånger men accepterat svaret att vi vinkade till mamma, hon åkte till jobbet och kommer hem lite senare. Hon hade blivit blyg ute i sandlådan en gång också och då sagt att hon ville till mamma, men ändrat sig till mormor direkt.
Det känns skönt - hon frågar - har kvar mig i medvetandet - och blir lugn av svaret. Hon väljer att ta den trygghet som finns till hands när hon behöver - det känns också bra!

Så - ett mycket lyckat första försök måste jag säga.
När jag kom hem blev hon i och för sig lite splittrad och ledsen först men då var hon också väldigt trött och så visste hon inte om hon skulle fortsätta leken med sin älskade morfar eller om det var i mammas famn hon ville vara.

Natten i nya sängen gick också bra - hon sov som vanligt fast när hon vaknade och jag gick in för att hämta henne så lång på tvärsöver sängen med huvudet ut mot golvet där det inte är någon stödbräda. Jag ska följa rådet i kommentaren till förra inlägget och se om det hjälper.

Imorgon är det dags för nästa stora steg - vi ska till lillans förskola för att påbörja inskolningen.
Det känns bara roligt och spännande eftersom jag inte ska lämna henne alls på några veckor.
Det ska bli så intressant att se hur hon beter sig och givetvis att se hur barn och pedagoger är och hur verksamheten är upplagd.