Peppar, peppar men det går fortfarande bra...

Nu har jag lämnat min skatt 3 gånger på förskolan och det går över förväntan. Eller kanske som jag hade förväntat mig eller åtminstone verkligen hoppats för det var så här jag hade hoppats att det skulle bli.
Lillan verkar trygg i situationen - vi kan prata om vad som kommer att hända, och vad hon ska göra och hon är med på noterna.
Jag ropar inte hej än - men OM det här kommer att fortsätta så här bra så är jag såå nöjd med mig själv att jag vågade och orkade vara besvärlig och driva igenom en helt egen form av inskolning som känns som en bra grund.

Det händer ju då och då att barn behöver en månad på sig för inskolningen - det är ju inget extremt på något sätt men då har man oftast behövt förlänga för att barnet blivit ledset och inte varit redo. Det känns ju mycket bättre om man slipper misslyckandet och tar tid på sig ändå.
Men vem vet - hon kanske är jätteledsen imorgon - det har som sagt inte gått många dagar sedan jag började lämna henne.
Dag 2 såg likadan ut som dag 1 - jag lämnade henne på gården i ca 40 minuter. När jag kom tillbaka sa hon glatt "mamma jobbat klart nu" och sedan stannade jag med henne ett tag till.
Idag gick vi dit senare för att hon skulle kunna stanna över lunch utan att det skulle bli så lång tid.
Idag var jag borta en timme - och gick faktiskt hem. Jag hade inte tänkt göra det men jag kände att jag tyckte att det var ok att rucka på det. Om jag går långsamt så tar det kanske 2 minuter för mig att komma till förskolan och jag måste ju lita på att de gör som de säger - ringer om hon blir ledsen.
Men oj, oj, oj vilken konstig känsla att vara själv för första gången. Jag var väldigt rastlös och kunde inte alls ta en tupplur som jag först tänkte ;-)
Lillan var i alla fall glad när jag kom - hon hade pratat oavbrutet enligt fröknarna och sagt några gånger "A glad" och ätit mycket mat.
Det känns bra!

Imorgon ska vi gå till förskolan för att vara med om deras öppningsrutiner. Lillan kommer tyvärr att behöva bli lämnad tidigt en gång per vecka och då vill jag självklart visa henne den situationen också. (de är ute på en annan gård på morgnarna men som tur är så är det en pedagog från vår avdelning som öppnar den dagen vi börjar tidigt)
För mig känns det som den mest naturliga sak i världen att vi ska vara med om den situationen under inskolningen men när jag tänker efter så har ingen förälder gjort så under de 14 år jag arbetat som förskollärare - och jag har aldrig föreslagit någon det heller...

Jag undrar vad de tänker - A:s pedagoger ;-)

Annars är det här en jobbig dag tycker jag! Ett främlingsfientligt parti i vår riksdag och i många många kommuner.
Jag är väl medveten om att mitt barn inte hör till de värst utsatta grupperna men det är illa nog. Jag har alltid varit engagerad mot främlingsfientlighet och rasism och ofta blivit ledsen och arg inför den intolerans man kan möta men jag kan inte hjälpa det- bara tanken på att någon ska titta på min dotter med hat i blicken gör mig helt förtvivlad!

Till det positiva hör ändå att många många människor tar ställning emot dessa värderingar.
Nästa fredag börjar jag jobba i ett område där de verkligen utsatta människorna bor - jag hoppas att de också känner att de allra allra flesta inte tänker som SD