men skriver inget av dem nu.
Utan jag skriver om nyheten att AC sökt auktorisation för Vietnam igen. (jag väljer att tro på uppgifterna även om jag inte försökt få dem bekräftade själv)
Ett av inläggen jag tänkte skriva handlade om min ambivalens kring syskon eller inte (igen ;-)) men även om hjärnan tvekar, att tankar och tvivel och tveksamhet finns där så är det bara att inse att hjärtat inte gör det...
I samma stund som jag läste nyheten så reagerade jag med att bli tårögd av glädje...
Jag är faktiskt förvånad själv över att det känns så starkt men det gör det!
Samtidigt så är inte landet avgörande för mig - även om det både känns och verkar så just nu. Det handlar mer om att de villkor som Vietnam hade tidigare i alla fall.(medgivandeålder, resan och sådant - sådant som gör att det känns mer rimligt att jag kommer att kunna genomföra det i praktiken)
Men det är inte bara det - i Vietnam fick jag mitt barn! I Vietnam förändrades mitt liv för alltid och det kommer alltid alltid att kännas speciellt.
Jag återkommer med hjärnans tankar kring ev syskonförsökande...
När du väl har tid och lust att skriva, så är vi nog många som vill läsa. :)
SvaraRaderaFörstår att det finns en speciell känsla för landet som man adopterat från. :)
Landet är viktigt! Endel påstår att det helt saknar betydelse men för många av dem har det betydelse när man väl står där och kan skicka till samma land eller också inte kan det. Så jag förstår att det väcker starka känslor hos di gigen!
SvaraRadera