Lång frånvaro - långt inlägg

och anledningen har varit ett datorhaveri först och främst, sedan blir det som varje gång det dröjt lite mellan inläggen för mig - det blir så mycket jag tycker att jag borde skriva så det tar emot att börja. Inte nog med det - när jag väl bestämt mig för att ändå skriva något så kom jag återigen inte in på sidan. Ibland funkar det inte - men nu är jag här.

Mitt lilla hjärta är inskolad och klar men trots att jag måste säga att det gått bra så har det inte varit utan tårar från vare sig mor eller dotter.

De första lämningarna gick ju alldeles utmärkt, sedan blev hon ledsen en dag då jag i efterhand vet att hon var supertrött och bara inte orkade och dagen efter hade hon blivit ledsen på utflykten men tagit emot tröst vilket ju är toppen. För det är klart att hon kommer att bli ledsen av en eller annan anledning då och då. Det förstår till och med jag att det är oundvikligt...
Efter dessa 2 dagar med lite tårar från dottern vilket gjorde mig superledsen bara det, så gick det bra igen. Det gick bra att lämna henne, hon var glad medan hon var där och det flöt på. Till två dagar innan jag skulle börja jobba. Kanske var det jag som påverkade henne genom att börja bli stressad över att det var på väg att bli allvar - jag vet inte, men är nästan säker på att det var så min första arbetsdag i alla fall.

I alla fall så hade hon blivit ledsen återigen när de var på utflykt. Jag tror att hon inte var tillräckligt trygg i den situationen min lilla skrutta. Jag hade så dåligt samvete över att jag utsatte henne för detta och nästa dag - dagen innan jag skulle börja jobba - hade hon blivit ledsen igen men kommit till ro i en frökens knä och somnat där. När hon vaknade så var hon nöjd och glad och jag kom och hämtade henne.

Fram tills den dagen hade hon varit glad hemma, det hade inte varit några problem att säga att vi skulle gå till förskolan och jag har varken då eller nu senare märkt något på hennes beteende hemma. Hon verkar inte orolig utan är samma glada arga tjej som förut.

Så kom dagen då jag skulle börja jobba - och då gråter min älskade skrutt redan hemma när vi skulle gå dit. Jag vet inte om det går att fatta hur hemskt det kändes i mitt hjärta då! Jag gick och lämnade henne i alla fall och åkte med tårarna rinnande till mitt jobb. Där frågade givetvis varenda människa hur det gick för dottern och varje undrare fick se vilken labil kollega de fått ;-)
Jag ringde efter ett tag och fick veta att hon återigen somnat i frökens knä vilket kändes både hemskt och skönt. Hemskt om hon somnade för att hon var ledsen och blev trött av det och skönt dels för att hon slappnade av i frökens famn och dels för att hon helt krasst sov bort tiden tills jag skulle hämta henne igen.

Men när jag hämtade henne så hämtade jag en glatt lekande liten tjej! Hon hade vaknat och fått sitta i en frökens knä som hade gett henne massage och enligt pedagogerna så hade de sett hur hon liksom slappnat av och blivit glad! Sedan den stunden hade det inte varit några problem!
Och sedan dess så går det bra! Jag lämnar henne i famnen till en fröken och några gånger har hon gråtit till lite men numera så vinkar hon till mig och jag kan gå utan problem.
Tack gode gud!
Jag var beredd på - ja vad som helst. Banklån, sälja lägenheten, råna en bank för att vara hemma med henne men det verkar inte behövas!
Nu går det som sagt bra - lämningarna är riktigt ok, och varje gång jag hämtar henne blir hon glad men hon är alltid inne i något slags samspel när jag kommer och verkar nöjd.

Under de jobbiga dagarna så gjorde jag små pekböcker till henne - A på förskolan, A går på utflykt etc. Vi läste dem om och om igen och pratade om de situationer som hon skulle vara med om ända fram till de happy end då mamma kom och hämtade igen. Jag tror faktiskt att det har hjälpt henne och det är ett hett tips till andra inskolande föräldrar. Hon hade med sig böckerna till förskolan och läste dem själv.
Hon säger ofta också "mamma hämtar A varje dag - så klart" så jag tror att hon verkligen behöver bekräftelse på det.

De första böckerna jag gjorde så var A glad i alla situationer innan jag kom på att det går emot vad jag tror är rätt. Jag tror inte på att alltid hurtigt låtsas som om allt är ok om ens barn visar att det inte är det, så jag lade till en sida där det stod - om A är ledsen så kan fröken trösta vilket hon också tagit fasta på märker jag.

Så i det stora hela så har vår inskolning gått riktigt bra även om jag gråtit och gråtit och gråtit här hemma och på väg till jobbet. Nu har jag inte ens gråtit i bilen de 2 sista dagarna och inte heller ringt och hört om hur det går - för det går bra! :-)

Jag är fullkomligt medveten om att även jag har haft svårt att hantera separationen från henne och fortfarande så stressar jag som en tok när min arbetstid är slut för att komma till henne så fort det bara går - men jag trivs på jobbet och tycker att det är roligt att jobba ändå.
Puh!