Kluvet

Jag känner att jag slits mellan mitt arbete och mitt älskade lilla barn!
Självklart kommer hon först - men det är svårt att få ihop det - inte minst i mitt huvud känner jag.

Jag är ju förskollärare och arbetar i ett område där barnen behöver mycket!

Jag tror ärligt talat att många inte kan föreställa sig hur stora behoven kan vara, hur mycket som krävs för att få dagen att fungera när man har ett flertal barn som faktiskt inte mår bra, som inte har det bra och därför inte heller uppför sig bra.

Jag vill jobba i ett sådant område - jag har gjort det under alla mina år som förskollärare och jag känner dels att det ger mig mycket och att jag har något att ge.

MEN - nu känner jag mig otillräcklig. Jag jobbar bara 50% och måste inse att jag inte hinner göra allt - och det inser jag nog, men jag känner också att jag inte hinner bygga upp relationerna till barnen och föräldrarna på det sätt som jag skulle vilja.

Jag vet att jag gör det som kan krävas av mig - men de här barnen behöver det där lilla extra - det där som man inte kan kräva men önska att pedagogerna kan ge - och än så länge har jag inte hittat fram till ett sätt att kunna ge det känner jag.

Jag inser när jag skriver att det handlar mycket om tid - jag jobbar korta dagar men jag har ju också jobbat väldigt kort tid där. Jag kan ju inte förvänta mig att ha kommit så långt än, men jag känner mig ändå orolig över hur det ska gå för mig att få ihop allt.

Det är mycket praktiskt också. Vi har möten stup i kvarten på kvällstid känns det som.

Jag har precis vant mig vid (nej det har jag inte men men ;-)) att lämna ifrån mig lillan på dagarna - nu måste jag lämna ifrån mig henne på kvällarna också.
Vi hade vårt första möte förra torsdagen. Mormor kom hit (bor några timmars bilresa bort) och var barnvakt och det gick alldeles utmärkt. Nu har vi möte imorgon igen och sedan om 2 veckor. Mormor och morfar kommer - de älskar min unge och hon älskar dem - men jag känner att jag inte kan bygga livet på att de ska åka många timmar hit för att vara barnvakt varannan/var tredje vecka. Till på köpet så diskuteras ett förslag som går ut på att vi ska ha möte en kväll i veckan nästa termin. :-(

Jag har vänner som är nära mig och A som kan ställa upp men det känns jobbigt att min lilla A inte bara ska behöva vara borta från mig på dagarna utan också på kvällarna... Lite längre fram ska jag försöka få tag på en fast barnvakt som kan vara med A på mitt jobb när vi har mötena - det känns som en bra lösning på en jobbig situation.

Idag var det ytterligare ett exempel på när jag kände mig sliten mellan jobbet och A.
Det var föräldrafika på A:s förskola - den enda dagen som jag jobbar längre än till 13.30 - och blott andra gången jag jobbat den tiden så det var nytt för A.

Vi har avdelningsplanering på eftermiddagen då - och det går inte att jobba utan att delta i den. Man måste hinna tala med kollegorna om barnen, deras behov och vårt bemötande av dem.

Jag har bara varit med på en planering hittills eftersom det av olika skäl inte har funkat för mig och Alva så den här gången kände jag att jag inte kunde ta ledigt pga föräldrafikat.
Samtidigt kände jag på mig att det skulle blir en jobbig situation för min lilla skrutta.
Andra föräldrar som kommer innan mig, som fikar och sedan tar hem sina barn. Jag bestämde mig för att delta en timme på planeringen och kompa ut resten. Jag sa också åt personalen att ringa till mig om hon skulle bli ledsen för om det inte funkade alls för henne så skulle jag ha åkt i alla fall.

När jag parkerade bilen utanför hennes förskola ringde de - min lilla tjej var ledsen och orolig - och jag känner mig så sliten emellan olika behov. Det kändes hemskt att jag vetat att det skulle bli jobbigt för henne - och ändå utsatte jag henne för det.

På mitt jobb är hennes tårar relativt sett så fjuttigt. Barnen vi tar hand om har problem på ett helt annat plan. I mitt hjärta är A:s tårar inte fjuttiga alls (inte för att någon av mina kollegor skulle säga det heller) utan något jag tar på största allvar och hennes väl och ve är ju mitt ansvar i första hand!

Men det är inte lätt ändå - för de barn jag har ansvar för på förskolan har rätt att ha en pedagog som ger dem vad de behöver - det är också min skyldighet.

Tanken slår mig - ska jag söka jobb på ett "enklare ställe"? Givetvis har alla barn rätt till en engagerad pedagog och det är jag också och skulle vara - men barn som har det bra hemma är inte lika beroende...

Fast jag vill ju inte - jag vill arbeta där jag är - jag vill få det att fungera!