Vi lever och mår toppen! ;-)

Hade inte tagit ett aktivt beslut om att inte blogga i sommar - men vad tiden går fort när man har roligt!
När jag väl satte mig för att uppdatera för någon vecka sedan så hade jag glömt lösenordet :-D men nu är jag tillbaka igen - eller åtminstone så gör jag ett litet gästspel.

Vi har det så bra man bara kan ha det - jag och min galenpanna och gullegris till dotter. Vi bor i vår lilla stuga på mormors och morfars gård, vi lever storfamiljsliv med kusiner, morbröder, moster och många goda vänner. Lillan har kommit så nära hela familjen och det är fantastiskt att se hur hon verkligen gör skillnad på familj, vänner, bekanta och obekanta.
Hon älskar verkligen alla i vår stora familj och de älskar henne. Det är underbart att se dem! Hon är fortfarande väldigt blyg för främlingar - lite jobbigt blyg ibland - i alla fall för de som vill ha och ta kontakt med henne och som inte väntar in hennes initiativ.

Förutom umgänge med familjen så har många av våra vänner från vår hemstad besökt oss här i vårt sommarparadis och det känns bra att på det sättet knyta ihop världarna för lillan. För det är det enda som inte känns 100 - att jag kommer att ta henne ifrån det här sammanhanget snart. Att hon inte kommer att kunna busa och gosa med mormor och morfar varje dag, eller leka med kusinerna och allt annat hon roar sig med. Vi har varit här sedan innan midsommar med undantag för en vecka i hemstaden. Det kändes bra att åka dit och påminna både henne och mig om att det är där vi bor. :-)

Förutom allt roligt, soligt vi ägnat oss åt så har jag brottats med funderingar kring när och hur jag ska träna oss på att säga hejdå till varandra.

Om man är 2 föräldrar så kommer det ju så naturligt - att en av föräldrarna försvinner ur synhåll och kommer tillbaka. För mig och lillan gör det ju inte det. Hon har (inte haft) någon erfarenhet av att jag kan lämna henne för att sedan komma tillbaka. Jag har inte heller velat ha det på något annat sätt fram till nu - och tro mig - vill egentligen inte ha det annorlunda nu heller - men för hennes skull så har jag börjat öva oss.

Jag har släppt en hel del på gummibandet - jag har låtit henne gå ut i trädgården med någon ur familjen utan att följa med till att börja med. Sen har jag börjat med att introducera att hon skulle säga hejdå till mig när hon gick till soptunnan eller vinbärsbusken el dyl. Från början fick det henne att välja att inte gå - men efter ett tag vinkade hon och sa hejdå och gick.

Sen tog jag steget och sa själv hejdå till henne. Efter nästan 11 månader tillsammans så duschade jag utan henne fast hon var vaken. Vi har varit så täta fram tills nu och jag måste för hennes skull ge henne erfarenheter av att lämna och komma tillbaka.

Nu har jag till och med sagt hejdå 2 gånger och lämnat gården i ca 15 minuter - och i veckan så gick jag och lade mig och fortsatte sova medan lillan var med mormor och morfar på morgonen.

Och det har gått bra! Jag har verkligen studerat hennes reaktioner och efter alla anknytningsteori så kan man ju lätt bli nojig men hon har verkligen reagerat efter läroboken. Hon har blivit glad när jag kommit tillbaka, inte visat någon stor oro, utan bjudit in mig i den aktivitet hon höll på med.

Kanske hade det gått lika bra även om jag gjort på något annat sätt, men jag är i alla fall glad att jag låtit det ta den tid det har fått ta. Hade jag bara tänkt på mig hade jag väntat ännu längre men nu ska hon ju faktiskt börja på förskola om en inte allt för avlägsen framtid...

Det här blev långt men uppehållet har också varit långt och jag hade visst en del tankar i huvudet. :-)

Snart närmar sig de magiska datumen från förra året - resebeskedet, resan, första mötet!
Snart snart har vi haft varandra i ett år - den allra underbaraste ungen och jag.
Jag är så tacksam, så tacksam, så tacksam! <3 <3 <3