Nu - idag - är det ett år sedan jag satt på planet tillsammans med min syster.
På väg mot mitt barn.
På väg mot ett nytt liv som jag kunde drömma om men inte veta hur det skulle bli.
På väg att bli en ny människa - för ja, efter den resan är jag mamma och även om mycket är sig likt så förändrar det också allt!
Känslan var så konstig när vi satt där. Det liksom bara hände - jag kände att jag var med - men ändå inte. På något sätt så känns det även så här i efterhand lite drömlikt. Fast ändå så nära, så nära så att jag får tårar i ögonen när jag ska prata om det!
Det är också svårt att beskriva hur stort det kändes, hur fint det var - orden räcker liksom inte till. Fast nu går jag händelserna i förväg - själva flygresan gick bra på alla sätt och vis men jag vill inte beskriva den som just fin ;-)
Jag önskar att alla de som ännu inte varit med om detta och som ibland våndas över beslutet att adoptera och kanske sörjer de barn som de aldrig fick föda kunde få känna hur det kändes och känns.
Det finns ingen tvekan, det kan inte kännas större än så här. Visst - det kanske kan kännas lika stort men inte större - det går bara inte.
Bered er på fler sentimentala 1-år-sedan-inlägg ;-)
Jag är i högform! ;-)
Ja, flygresan minns man ... vi filmades ju på Arlanda och han inte tänka så mycket de två timmar vi väntade men när vi vinkat av TV-teamet och passerade in i gången mot planet DÅ insåg jag att dett är NU och det gäller oss. Maken somnade och sov hela flygresan ... jag läste (en hel bok) och drömde. Hade fotona framme hela resan och surade över att INGEN frågade vem det var ;-) Tänk att alla jag känner som adopterat säger - det kan inte vara större bara lika stort!
SvaraRaderaNu ska vi på Thaifestival i kungsan, jag och bruttan. Hon är mycket förväntansfull, just nu står Thailand högt i kurs här hemma.
Grattis, fortsätt fira för det är väl en lycka värt sina glädjetjut!
SvaraRadera