Ett år tillsammans!

För ett år sedan klev jag in genom dörren till barnhemmet. Pirrig, skakig, förväntansfull och - ja , jag vet faktiskt inte hur man ska beskriva hur det kändes.

Och där låg hon - det lilla barn som jag väntat på så länge! Hon låg och sov i en säng och det var så skönt att få sitta en stund och känna känslosvallet inom sig utan att hon märkte något.
Jag tittade på henne, jag rörde vid hennes lilla hand och lilla fot och nu gråter jag när jag skriver det!
Sen - när jag fick henne i famnen så var allt bara så självklart!

Jag förväntade mig inte att det skulle kännas så enkelt och det vore inte konstigt om det inte hade gjort det. Men det kändes just enkelt och självklart!

Givetvis var jag på helspänn, jag ville ju verkligen inte skrämma henne eller tränga mig på men att hon var min och jag var hennes - så var det bara!

Jag har läst igenom hela min resedagbok och jag är så glad att jag skrev en. För även om många ögonblick är fastetsade i minnet så blev jag ändå påmind om andra.

Jag vill skriva så mycket om hur stort det var och hur stort det är, men orden fastnar och räcker inte till.

Nu har vi haft varandra ett år och jag kan inte fatta att det bara är ett. Det känns som om hon alltid har varit en del av mig! Det har hon inte - hon har levt i 9,5 månad utan mig. Hennes liv började inte när jag klev in genom dörren och jag är så tacksam över att det har funnits människor där som uppenbarligen har brytt sig om henne och tagit hand om henne och älskat henne.

Men vårt liv tillsammans - det började för ett år sedan.
Ett år som har varit så fyllt av lycka och tacksamhet och kärlek!

Idag har vi firat tillsammans med familjen. Nästa år kommer hon vara knappa 3 år när vi firar. Då kommer hon förstå vad det är vi firar på ett annat sätt.
Vårt liv tillsammans har bara börjat och jag kommer aldrig att sluta förundras över att just jag fått den stora gåvan att få bli hennes mamma.

Älskade lilla älvetrollet mitt!