Glad, lycklig och lättad!!

Glad och lycklig är jag faktiskt varje dag. Och tacksam - jag är så tacksam över att få vara mamma till min underbara unge så det är inte klokt.
Men som jag skrev i rubriken så är jag just nu också lättad! Otroligt lättad!

När vi var i Vietnam så filmade min syster en hel del med min nyinköpta videokamera. De första dagarna filmade vi på internminnet. Den sista dagen på barnhemmet och framåt på ett extra minneskort. När jag sen kom hem och skulle kolla i kameran på filmerna så hittade jag ingenting från internminnet.

Eller jo - nästan värre än så - jag hittade de filmsnuttar som jag provfilmade hemma i Sverige innan vi åkte men inget annat. Jag har alltså varit rädd för att filmen från vårt första möte och allt annat de tre första dagarna var borta. Inte nog med det - en av dagarna fick jag möjlighet att fråga personalen på barnhemmet om lillans första tid i livet. Vi valde att filma det istället för att anteckna för att vara säkra på att inte missa något.

Att filmen från våra första möten var borta kunde jag leva med även om det kändes sorgligt. Det finns jättemånga fotografier från den stunden så det kändes överkomligt, men frågestunden!! Vi filmade olika personer som betytt mycket för lillan på olika sätt som jag inte skriver om här men som kommer att vara värdefullt för henne i framtiden!

Helt irrationellt så har jag försökt förtränga det och inte tagit tag i det här förrän nu. Jag har tänkt att det måste finnas kvar - att på något sätt måste det gå att återskapa för det får inte vara borta. Eftersom det vore så hemskt om det inte gick så har jag alltså gjort mitt bästa för att förtränga det helt ;-)
Följdaktigen så har jag inte använt kameran så mycket heller - dels av rädsla för att råka förstöra någon film och dels för att det är svårare att förtränga videofilmer med en videokamera i handen...

Men nu ska lillan döpas och det vill jag ha filmat så nu tog jag tag i det - och allt finns kvar! 90 filer på internminnet från Vietnam finns numera här i min dator och jag är så glad, så glad, så glad!!!

Igår tittade jag på filmen från vårt första möte och inser att det hade varit en stor förlust att inte ha den kvar heller. Syrran filmade mig innan vi åkte när jag berättade att jag kände mig helt lugn fast upptäckte att mina händer darrade, i taxin och när jag gick in till mitt lilla sovande barn! Känslorna svallade igår igen när jag tittade på det! Mycket kommer jag ihåg i detalj - det känns glasklart medan annat är jättesuddigt! Det som är suddigt är det som var runtomkring mig och lillan. Det känns som om vi var i en bubbla där vi hittade varandra.

Det är också så faschinerande att se hur snabbt hon satsar på att komma så nära som möjligt. Det är ju så jag kommer ihåg att det var - att hon sökte sig till min famn direkt då hon förstod att den möjligheten fanns, och nu när jag tittar på filmen så ser jag det så tydligt. Hon väljer att krypa tätt tätt intill och avvisar oftast alla försök till lek utanför famnen. Det är ju inte så konstigt att hon väljer den strategin - barnen på hennes barnhem har blivit kärleksfullt bemötta, lekta med, gosade med osv osv men självklart har det funnits fler små barnakroppar än det funnits vuxenfamnar att vila i. Jag tror att hon har fått positiva erfarenheter av samspel och närhet och när hon nu märkte att det fanns i överflöd - ja då tog hon för sig.

Den strategin var ju utmärkt för vår uppbyggnad av vår relation - hon är klok min lilla raring! ;-)

Det är också roligt att se att vi (eller min syster då) fångat de andra barnen som sedan kom till Sverige på film. Nu har jag bara tittat igenom de första dagarna och då visste vi inte vilka barn det var men de finns där på filmen. Vid ett tillfälle är min tjej och både de små pojkarna som vi träffade för några veckor sedan (det har jag kanske inte skrivit om hmm) på samma ställe alla tre. Det blir roligt att få ge till pojkarnas föräldrar här framöver.