för kommentarerna.
De gav mig nya tankar kring hur jag ska hantera liknade situationer i framtiden. Skriver antagligen mer om det senare men nu ska jag krypa ner i badet med en ny bok - vardagslyx! (på en söndag visserligen ;-))
söndag 30 maj 2010
torsdag 27 maj 2010
Sjungande tanter i blommiga hattar
eller en sådan i alla fall råkade vi ut för i kassakön idag. Som ni kanske förstår så var det en lite udda människa som hamnade bakom oss och det gjorde situationen som uppstod lite svårhanterelig tycker jag.
Följande samtal utspelade sig:
Tant i Blommig Hatt - fin flicka du har där...
Jag: Tack!
T i B H: är det ditt barn?
Jag: Ja...
T i B H: Hon har svart hår
Jag: Ja det har hon *ler snällt*
T i B H: Hon är inte född i Sverige va? Är hon adopterad?
Jag: Nej, hon är född i Vietnam och jag har adopterat henne...
T i B H: Då har hon 2 mammor då...
Jag: *småpratar med lillan, försöker ta mig ur samtalet*
T i B H: Hon har 2 mammor - hon har en riktig mamma i det landet...
Jag: Ja, hon hade en mamma där, nu är jag hennes mamma.
T i B H: Varför tog inte hennes riktiga mamma om henne. Jag tycker inte man ska skaffa barn om man inte tar hand om dem.
Jag: Det är ju inte alltid så lätt
T i B H: Usch, jag tycker inte att man ska skaffa barn om man inte kan ta hand om dem...
Jag: Men det är ju inte alltid så lätt...
T i B H: *pratar vidare* - vi kommer fram till kassan och betalar och flyr...
Jag kände att det var jättesvårt att hantera samtalet - jag tror inte att tanten skulle förstå hur pedagogisk jag än hade varit, men jag tänker också på alla som stod runtomkring - de hörde ju också allt som sades. Och så tänkte jag på hur det hade varit om lillan varit äldre - om hon hade förstått vad som sagts, hur skulle jag ha gjort då? Jag tycker att jag svarade så gott jag kunde, jag försökte att inte uppmuntra henne, jag försökte att ge henne korta svar som ändå visade mitt ställningstagande, men jag kände mig kränkt å hennes biologiska mammas vägnar.
Att hon kallade henne för den riktiga mamman kändes inte jobbigt för mig, men tänk om min dotter varit äldre - då hade jag behövt vara tydligare kring det begreppet också.
Men det som störde mig mest och som kändes så orättvist och fördömande var det hon sa om lillans bio-mamma och hur skulle jag ha hanterat det på bättre sätt? Att säga att det inte alltid är så lätt var mitt sätt att "försvara, förklara och försöka vidga hennes vyer", men det är klart att det inte funkar på sjungande tanter i blommiga hattar.
Samtidigt så varken kan eller vill jag ge mig in i någon diskussion kring skäl till att hennes bio-mamma inte kunde ta hand om henne, så vad göra? För jag kan ju inte bara låta henne uttala sig fördömande heller...
Tar gärna emot kommentarer och reflektioner - är såå roligt och givande att läsa vad andra tänker...
Följande samtal utspelade sig:
Tant i Blommig Hatt - fin flicka du har där...
Jag: Tack!
T i B H: är det ditt barn?
Jag: Ja...
T i B H: Hon har svart hår
Jag: Ja det har hon *ler snällt*
T i B H: Hon är inte född i Sverige va? Är hon adopterad?
Jag: Nej, hon är född i Vietnam och jag har adopterat henne...
T i B H: Då har hon 2 mammor då...
Jag: *småpratar med lillan, försöker ta mig ur samtalet*
T i B H: Hon har 2 mammor - hon har en riktig mamma i det landet...
Jag: Ja, hon hade en mamma där, nu är jag hennes mamma.
T i B H: Varför tog inte hennes riktiga mamma om henne. Jag tycker inte man ska skaffa barn om man inte tar hand om dem.
Jag: Det är ju inte alltid så lätt
T i B H: Usch, jag tycker inte att man ska skaffa barn om man inte kan ta hand om dem...
Jag: Men det är ju inte alltid så lätt...
T i B H: *pratar vidare* - vi kommer fram till kassan och betalar och flyr...
Jag kände att det var jättesvårt att hantera samtalet - jag tror inte att tanten skulle förstå hur pedagogisk jag än hade varit, men jag tänker också på alla som stod runtomkring - de hörde ju också allt som sades. Och så tänkte jag på hur det hade varit om lillan varit äldre - om hon hade förstått vad som sagts, hur skulle jag ha gjort då? Jag tycker att jag svarade så gott jag kunde, jag försökte att inte uppmuntra henne, jag försökte att ge henne korta svar som ändå visade mitt ställningstagande, men jag kände mig kränkt å hennes biologiska mammas vägnar.
Att hon kallade henne för den riktiga mamman kändes inte jobbigt för mig, men tänk om min dotter varit äldre - då hade jag behövt vara tydligare kring det begreppet också.
Men det som störde mig mest och som kändes så orättvist och fördömande var det hon sa om lillans bio-mamma och hur skulle jag ha hanterat det på bättre sätt? Att säga att det inte alltid är så lätt var mitt sätt att "försvara, förklara och försöka vidga hennes vyer", men det är klart att det inte funkar på sjungande tanter i blommiga hattar.
Samtidigt så varken kan eller vill jag ge mig in i någon diskussion kring skäl till att hennes bio-mamma inte kunde ta hand om henne, så vad göra? För jag kan ju inte bara låta henne uttala sig fördömande heller...
Tar gärna emot kommentarer och reflektioner - är såå roligt och givande att läsa vad andra tänker...
söndag 23 maj 2010
Upp och ner, ner och upp...
Jag höll ju lillan i kyrkan -ganska länge och utan sele - och kände redan på kvällen att jag fått lite ont i ryggen. Detta lilla onda utvecklade sig till en rejäl ryggvärk eller kanske höftvärk - som inte var att leka med förra veckan.
Om inte förr så märker man då hur många gånger man böjer sig under en dag, hur många gånger man lyfter och bär och hur handikappad man blir när man försöker att undvika dessa aktiviteter.
Och kan ni föreställa er hur ett hem med en något slarvig mamma och en busig 1,5-åring ser ut efter en sådan vecka ;-)
Som tur är så känns inte golvet lika långt bort idag - det värsta är verkligen över - så nu är det bara att börja röja...
En annan sak som det här har fört med sig är att jag har sovit i ett annat rum än lillan. Jag har sovit inne i hennes rum sedan vi flyttade hit i februari. Men min rygg klarade inte av den sovlösningen nu så jag har inte sovit hos henne på en vecka nu. Jag har tagit över henne till mig när hon har vaknat men faktiskt sövt om henne och lagt tillbaka henne om hon vaknat alltför tidigt eftersom även hennes sällskap i sängen har gjort att jag hade svårare att komma upp ur sängen överhuvudtaget på morgonen.
För hennes del har det inte varit något problem. Hon har ju i praktiken sovit själv halva nätterna förut också eftersom jag lägger mig många timmar efter henne och hon verkar inte ha reagerat på att jag kommit in i rummet till henne när hon har vaknat. Själv har jag sovit mycket sämre.
De första nätterna var jag inne hos henne 5-10 gånger innan klockan var 3 - jag hörde henne vända sig, hosta, tappa flaskan etc och inbillade mig att hon var vaken och var rädd för att hon inte skulle ropa på mig. (när jag läser vad jag skriver så blir jag full i skratt - det är inte precis hennes stil att tyst vänta på det hon vill ha) De 2 senaste nätterna så har jag sovit lite bättre och kanske kommer jag att fortsätta så här nu när jag tagit steget - jag vet inte...
Om inte förr så märker man då hur många gånger man böjer sig under en dag, hur många gånger man lyfter och bär och hur handikappad man blir när man försöker att undvika dessa aktiviteter.
Och kan ni föreställa er hur ett hem med en något slarvig mamma och en busig 1,5-åring ser ut efter en sådan vecka ;-)
Som tur är så känns inte golvet lika långt bort idag - det värsta är verkligen över - så nu är det bara att börja röja...
En annan sak som det här har fört med sig är att jag har sovit i ett annat rum än lillan. Jag har sovit inne i hennes rum sedan vi flyttade hit i februari. Men min rygg klarade inte av den sovlösningen nu så jag har inte sovit hos henne på en vecka nu. Jag har tagit över henne till mig när hon har vaknat men faktiskt sövt om henne och lagt tillbaka henne om hon vaknat alltför tidigt eftersom även hennes sällskap i sängen har gjort att jag hade svårare att komma upp ur sängen överhuvudtaget på morgonen.
För hennes del har det inte varit något problem. Hon har ju i praktiken sovit själv halva nätterna förut också eftersom jag lägger mig många timmar efter henne och hon verkar inte ha reagerat på att jag kommit in i rummet till henne när hon har vaknat. Själv har jag sovit mycket sämre.
De första nätterna var jag inne hos henne 5-10 gånger innan klockan var 3 - jag hörde henne vända sig, hosta, tappa flaskan etc och inbillade mig att hon var vaken och var rädd för att hon inte skulle ropa på mig. (när jag läser vad jag skriver så blir jag full i skratt - det är inte precis hennes stil att tyst vänta på det hon vill ha) De 2 senaste nätterna så har jag sovit lite bättre och kanske kommer jag att fortsätta så här nu när jag tagit steget - jag vet inte...
torsdag 20 maj 2010
äsch - lägger in den andra också :-)
http://www.youtube.com/watch?v=Ye8Xw_i_JGg
Den här sången sjöngs också på dopet - (solisten sjöng "Du är välkommen du lilla" istället för "Du är välkommen till jorden")
"Det var den vackraste dagen i mitt livet,
den morgonen du såg på mig
och jag kände mig så stolt som en människa kan bli
den morgonen du såg på mig och jag på dig.
Jag lyssnar efter dina andetag,
så lätta som en fjärils vinges slag.
Jag ska alltid minnas den dagen,
jag ska alltid finnas här för dig!
Du är välkommen du lilla, välkommen min vän,
må lyckan följa med dig på din väg från himmelen.
Som en ängel har du landat här i vårat hem
välkommen, välkommen min vän
välkommen hem!"
Den här sången sjöngs också på dopet - (solisten sjöng "Du är välkommen du lilla" istället för "Du är välkommen till jorden")
"Det var den vackraste dagen i mitt livet,
den morgonen du såg på mig
och jag kände mig så stolt som en människa kan bli
den morgonen du såg på mig och jag på dig.
Jag lyssnar efter dina andetag,
så lätta som en fjärils vinges slag.
Jag ska alltid minnas den dagen,
jag ska alltid finnas här för dig!
Du är välkommen du lilla, välkommen min vän,
må lyckan följa med dig på din väg från himmelen.
Som en ängel har du landat här i vårat hem
välkommen, välkommen min vän
välkommen hem!"
en av dopsångerna
http://www.youtube.com/watch?v=5I3-SXdoA60
Hon kommer från främmande vidder - en av sångerna som sjöngs på lillans dop!
Lyssna på texten!
"Hon får dig att lova det du lovat att aldrig riskera"
"Hon är eldfast och stark, hon är sårbar och öm och hon kommer från främmande vidder och stannar hos dig som en dröm"
"Hon gör silver av damm, hon gör honung av salt och hon kommer från främmande vidder där ingenting blir allt"
Några av mina favoritfraser ur sången. :-)
På dopet valde jag att inte låta solisten sjunga den sista versen. Texten är lite dubbel och jag ville inte att någon på något sätt skulle missuppfatta hur jag tänker kring dessa rader: "Du vill ta henne med, hon ska se vad du kan, men hon kommer från främmande vidder dit du reser men aldrig når fram"
Jag valde alltså att inte ha med denna refräng men på ett sätt tycker jag att de ändå passar in när det handlar om adoption - för ända fram till hennes främmande vidder, hennes ursprung, hennes första tid i livet kommer jag aldrig.
Jag känner absolut inte att jag inte kommer ända fram till henne - hon är min dotter - vi hör ihop och det finns inte det minsta tvivel kring det, men som adoptivförälder så får man leva med att aldrig kunna veta allt - inte ha alla svar...
En fras till ur sången förresten som avslutning - "hon ler emot dig just innan solen går upp"
så det är bäst att jag går och lägger mig nu! ;-)
Hon kommer från främmande vidder - en av sångerna som sjöngs på lillans dop!
Lyssna på texten!
"Hon får dig att lova det du lovat att aldrig riskera"
"Hon är eldfast och stark, hon är sårbar och öm och hon kommer från främmande vidder och stannar hos dig som en dröm"
"Hon gör silver av damm, hon gör honung av salt och hon kommer från främmande vidder där ingenting blir allt"
Några av mina favoritfraser ur sången. :-)
På dopet valde jag att inte låta solisten sjunga den sista versen. Texten är lite dubbel och jag ville inte att någon på något sätt skulle missuppfatta hur jag tänker kring dessa rader: "Du vill ta henne med, hon ska se vad du kan, men hon kommer från främmande vidder dit du reser men aldrig når fram"
Jag valde alltså att inte ha med denna refräng men på ett sätt tycker jag att de ändå passar in när det handlar om adoption - för ända fram till hennes främmande vidder, hennes ursprung, hennes första tid i livet kommer jag aldrig.
Jag känner absolut inte att jag inte kommer ända fram till henne - hon är min dotter - vi hör ihop och det finns inte det minsta tvivel kring det, men som adoptivförälder så får man leva med att aldrig kunna veta allt - inte ha alla svar...
En fras till ur sången förresten som avslutning - "hon ler emot dig just innan solen går upp"
så det är bäst att jag går och lägger mig nu! ;-)
söndag 16 maj 2010
Döpt
Förra lördagen var det dags för dop - min lilla döptes i min barndomsbygd.
Jag har verkligen funderat på hur dopet skulle avlöpa. Dels är det ju lite speciellt att döpa en 1,5-åring och dels så har jag inte kunnat låta bli att gråta på något dop jag varit på under adoptionsprocessen då jag tänkt på den dagen jag skulle stå där med mitt barn.
Jag har inga problem med att gråta - men ville inte vara helt okontrollerad ;-)
Trots dessa farhågor så ville jag läsa en dikt i kyrkan - "Hjärtans allra käraste barn". Jag har läst den så många gånger nu innan men varje gång så har jag blivit tårögd när jag kom till de sista raderna - om inte förr. "Allt som var konstigt och krångligt är nu så lätt att förstå, hjärtans allra käraste barn, så väl att du kom ändå"
Min syster hade fått i uppdrag att vara back-up. Om jag inte skulle få fram några ord så skulle hon läsa istället. Mitt önskemål var att få läsa versen ganska så tidigt men istället så kom det på slutet. Syrran sa innan att hon skulle säga något skämtsamt om hon var tvungen att hoppa in.
Ja, ja. det blir ostrukturerat det här. I alla fall så tänkte jag innan att jag kanske inte skulle bli så rörd ändå, att jag skulle ha fullt upp med att hålla ordning på lillan. Det var dubbla känslor för jag ville ju uppleva och beröras av stunden.
Nåväl - inte behövde jag oroa mig för att inte bli rörd inte.
En solist sjöng 2 sånger som är så vackra
Hon kommer från främmande vidder av Lars Winnerbäck kom först och redan då var det "kört". Tårarna trillade på mig...
Själva dopet gick jättebra - lillan döptes i vatten från sin födelsestad och var i min famn hela tiden - nöjd och glad.
Sedan sjöng solisten "välkommen till jorden" ännu en vacker sång som inte bara jag grät till.
När det sedan var dags för mig att läsa dikten så höll knappt min röst men det gick någorlunda fram till de sista raderna - då hörde jag höga ljudliga snyftningar från min syster reserven :-D
Faktiskt så torkade även prästen sig i ögonen ;-)
Jag blir varm bara av att tänka på dopet - det blev precis så fint som jag hade önskat.
Hela helgen blev förresten väldigt rolig eftersom flera av mina vänner kom från min nuvarande hemstad och sov över hemma hos mina föräldrar så det blev en hel helg fylld av trevligt umgänge.
Jag har många tankar kring att jag valde att låta döpa min dotter men de sparar jag till ett senare inlägg. Orkar inte skriva mer nu - jag har vansinnigt ont i ryggen, men det tar jag också senare.
Jag ska se om jag kan hitta någon bild från dopet som är lagom anonym :-)
Jag har verkligen funderat på hur dopet skulle avlöpa. Dels är det ju lite speciellt att döpa en 1,5-åring och dels så har jag inte kunnat låta bli att gråta på något dop jag varit på under adoptionsprocessen då jag tänkt på den dagen jag skulle stå där med mitt barn.
Jag har inga problem med att gråta - men ville inte vara helt okontrollerad ;-)
Trots dessa farhågor så ville jag läsa en dikt i kyrkan - "Hjärtans allra käraste barn". Jag har läst den så många gånger nu innan men varje gång så har jag blivit tårögd när jag kom till de sista raderna - om inte förr. "Allt som var konstigt och krångligt är nu så lätt att förstå, hjärtans allra käraste barn, så väl att du kom ändå"
Min syster hade fått i uppdrag att vara back-up. Om jag inte skulle få fram några ord så skulle hon läsa istället. Mitt önskemål var att få läsa versen ganska så tidigt men istället så kom det på slutet. Syrran sa innan att hon skulle säga något skämtsamt om hon var tvungen att hoppa in.
Ja, ja. det blir ostrukturerat det här. I alla fall så tänkte jag innan att jag kanske inte skulle bli så rörd ändå, att jag skulle ha fullt upp med att hålla ordning på lillan. Det var dubbla känslor för jag ville ju uppleva och beröras av stunden.
Nåväl - inte behövde jag oroa mig för att inte bli rörd inte.
En solist sjöng 2 sånger som är så vackra
Hon kommer från främmande vidder av Lars Winnerbäck kom först och redan då var det "kört". Tårarna trillade på mig...
Själva dopet gick jättebra - lillan döptes i vatten från sin födelsestad och var i min famn hela tiden - nöjd och glad.
Sedan sjöng solisten "välkommen till jorden" ännu en vacker sång som inte bara jag grät till.
När det sedan var dags för mig att läsa dikten så höll knappt min röst men det gick någorlunda fram till de sista raderna - då hörde jag höga ljudliga snyftningar från min syster reserven :-D
Faktiskt så torkade även prästen sig i ögonen ;-)
Jag blir varm bara av att tänka på dopet - det blev precis så fint som jag hade önskat.
Hela helgen blev förresten väldigt rolig eftersom flera av mina vänner kom från min nuvarande hemstad och sov över hemma hos mina föräldrar så det blev en hel helg fylld av trevligt umgänge.
Jag har många tankar kring att jag valde att låta döpa min dotter men de sparar jag till ett senare inlägg. Orkar inte skriva mer nu - jag har vansinnigt ont i ryggen, men det tar jag också senare.
Jag ska se om jag kan hitta någon bild från dopet som är lagom anonym :-)
tisdag 4 maj 2010
Glad, lycklig och lättad!!
Glad och lycklig är jag faktiskt varje dag. Och tacksam - jag är så tacksam över att få vara mamma till min underbara unge så det är inte klokt.
Men som jag skrev i rubriken så är jag just nu också lättad! Otroligt lättad!
När vi var i Vietnam så filmade min syster en hel del med min nyinköpta videokamera. De första dagarna filmade vi på internminnet. Den sista dagen på barnhemmet och framåt på ett extra minneskort. När jag sen kom hem och skulle kolla i kameran på filmerna så hittade jag ingenting från internminnet.
Eller jo - nästan värre än så - jag hittade de filmsnuttar som jag provfilmade hemma i Sverige innan vi åkte men inget annat. Jag har alltså varit rädd för att filmen från vårt första möte och allt annat de tre första dagarna var borta. Inte nog med det - en av dagarna fick jag möjlighet att fråga personalen på barnhemmet om lillans första tid i livet. Vi valde att filma det istället för att anteckna för att vara säkra på att inte missa något.
Att filmen från våra första möten var borta kunde jag leva med även om det kändes sorgligt. Det finns jättemånga fotografier från den stunden så det kändes överkomligt, men frågestunden!! Vi filmade olika personer som betytt mycket för lillan på olika sätt som jag inte skriver om här men som kommer att vara värdefullt för henne i framtiden!
Helt irrationellt så har jag försökt förtränga det och inte tagit tag i det här förrän nu. Jag har tänkt att det måste finnas kvar - att på något sätt måste det gå att återskapa för det får inte vara borta. Eftersom det vore så hemskt om det inte gick så har jag alltså gjort mitt bästa för att förtränga det helt ;-)
Följdaktigen så har jag inte använt kameran så mycket heller - dels av rädsla för att råka förstöra någon film och dels för att det är svårare att förtränga videofilmer med en videokamera i handen...
Men nu ska lillan döpas och det vill jag ha filmat så nu tog jag tag i det - och allt finns kvar! 90 filer på internminnet från Vietnam finns numera här i min dator och jag är så glad, så glad, så glad!!!
Igår tittade jag på filmen från vårt första möte och inser att det hade varit en stor förlust att inte ha den kvar heller. Syrran filmade mig innan vi åkte när jag berättade att jag kände mig helt lugn fast upptäckte att mina händer darrade, i taxin och när jag gick in till mitt lilla sovande barn! Känslorna svallade igår igen när jag tittade på det! Mycket kommer jag ihåg i detalj - det känns glasklart medan annat är jättesuddigt! Det som är suddigt är det som var runtomkring mig och lillan. Det känns som om vi var i en bubbla där vi hittade varandra.
Det är också så faschinerande att se hur snabbt hon satsar på att komma så nära som möjligt. Det är ju så jag kommer ihåg att det var - att hon sökte sig till min famn direkt då hon förstod att den möjligheten fanns, och nu när jag tittar på filmen så ser jag det så tydligt. Hon väljer att krypa tätt tätt intill och avvisar oftast alla försök till lek utanför famnen. Det är ju inte så konstigt att hon väljer den strategin - barnen på hennes barnhem har blivit kärleksfullt bemötta, lekta med, gosade med osv osv men självklart har det funnits fler små barnakroppar än det funnits vuxenfamnar att vila i. Jag tror att hon har fått positiva erfarenheter av samspel och närhet och när hon nu märkte att det fanns i överflöd - ja då tog hon för sig.
Den strategin var ju utmärkt för vår uppbyggnad av vår relation - hon är klok min lilla raring! ;-)
Det är också roligt att se att vi (eller min syster då) fångat de andra barnen som sedan kom till Sverige på film. Nu har jag bara tittat igenom de första dagarna och då visste vi inte vilka barn det var men de finns där på filmen. Vid ett tillfälle är min tjej och både de små pojkarna som vi träffade för några veckor sedan (det har jag kanske inte skrivit om hmm) på samma ställe alla tre. Det blir roligt att få ge till pojkarnas föräldrar här framöver.
Men som jag skrev i rubriken så är jag just nu också lättad! Otroligt lättad!
När vi var i Vietnam så filmade min syster en hel del med min nyinköpta videokamera. De första dagarna filmade vi på internminnet. Den sista dagen på barnhemmet och framåt på ett extra minneskort. När jag sen kom hem och skulle kolla i kameran på filmerna så hittade jag ingenting från internminnet.
Eller jo - nästan värre än så - jag hittade de filmsnuttar som jag provfilmade hemma i Sverige innan vi åkte men inget annat. Jag har alltså varit rädd för att filmen från vårt första möte och allt annat de tre första dagarna var borta. Inte nog med det - en av dagarna fick jag möjlighet att fråga personalen på barnhemmet om lillans första tid i livet. Vi valde att filma det istället för att anteckna för att vara säkra på att inte missa något.
Att filmen från våra första möten var borta kunde jag leva med även om det kändes sorgligt. Det finns jättemånga fotografier från den stunden så det kändes överkomligt, men frågestunden!! Vi filmade olika personer som betytt mycket för lillan på olika sätt som jag inte skriver om här men som kommer att vara värdefullt för henne i framtiden!
Helt irrationellt så har jag försökt förtränga det och inte tagit tag i det här förrän nu. Jag har tänkt att det måste finnas kvar - att på något sätt måste det gå att återskapa för det får inte vara borta. Eftersom det vore så hemskt om det inte gick så har jag alltså gjort mitt bästa för att förtränga det helt ;-)
Följdaktigen så har jag inte använt kameran så mycket heller - dels av rädsla för att råka förstöra någon film och dels för att det är svårare att förtränga videofilmer med en videokamera i handen...
Men nu ska lillan döpas och det vill jag ha filmat så nu tog jag tag i det - och allt finns kvar! 90 filer på internminnet från Vietnam finns numera här i min dator och jag är så glad, så glad, så glad!!!
Igår tittade jag på filmen från vårt första möte och inser att det hade varit en stor förlust att inte ha den kvar heller. Syrran filmade mig innan vi åkte när jag berättade att jag kände mig helt lugn fast upptäckte att mina händer darrade, i taxin och när jag gick in till mitt lilla sovande barn! Känslorna svallade igår igen när jag tittade på det! Mycket kommer jag ihåg i detalj - det känns glasklart medan annat är jättesuddigt! Det som är suddigt är det som var runtomkring mig och lillan. Det känns som om vi var i en bubbla där vi hittade varandra.
Det är också så faschinerande att se hur snabbt hon satsar på att komma så nära som möjligt. Det är ju så jag kommer ihåg att det var - att hon sökte sig till min famn direkt då hon förstod att den möjligheten fanns, och nu när jag tittar på filmen så ser jag det så tydligt. Hon väljer att krypa tätt tätt intill och avvisar oftast alla försök till lek utanför famnen. Det är ju inte så konstigt att hon väljer den strategin - barnen på hennes barnhem har blivit kärleksfullt bemötta, lekta med, gosade med osv osv men självklart har det funnits fler små barnakroppar än det funnits vuxenfamnar att vila i. Jag tror att hon har fått positiva erfarenheter av samspel och närhet och när hon nu märkte att det fanns i överflöd - ja då tog hon för sig.
Den strategin var ju utmärkt för vår uppbyggnad av vår relation - hon är klok min lilla raring! ;-)
Det är också roligt att se att vi (eller min syster då) fångat de andra barnen som sedan kom till Sverige på film. Nu har jag bara tittat igenom de första dagarna och då visste vi inte vilka barn det var men de finns där på filmen. Vid ett tillfälle är min tjej och både de små pojkarna som vi träffade för några veckor sedan (det har jag kanske inte skrivit om hmm) på samma ställe alla tre. Det blir roligt att få ge till pojkarnas föräldrar här framöver.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)