Segt med bloggandet

Jag har ännu en gång en massa jag skulle vilja skriva om men ju längre det går desto större blir det ju (mer att "beta av") och då skjuter jag på det igen...
Men nu bestämde jag mig för att ändå skriva några rader bara för att... har inte bestämt om vad - fingrarna och tankarna får flyga som de vill. :-)

Jag är i alla fall mitt uppe i visning av min lägenhet - hade visning igår och har visning imorgon. Riktigt nervöst är det och jag rekommenderar ingen att försöka fixa lägenhet med en 14-månaders som hjälpreda. Mamma mia vilket evighetsjobb det är - jag plockar upp, hon kastar ner... :-)
Vi var borta i 2 veckor och firade jul och nu när vi är hemma igen så upptäcker hon nya saker och allt som är på lite hög höjd verkar vara extremt åtråvärt... Hon skriker uppmanande om hon inte lyckas klättra på något för att få tag på - vad det än kan vara som jag försöker ställa undan.

Igår var vi på julgransplundring som anordnades av den lokala adoptionsorganisationen. Jag gick ärligt talat mest dit för att ha någonstans att vara när det var visning i lägenheten - tänkte att hon var för liten för att få ut något av det - men vi hade jättekul både hon och jag! Hon uppskattar verkligen att få träffa andra barn och vi träffade en del trevliga bekanta från öppna förskolan + att vi träffade en liten flicka som också kommer från Vietnam och hennes mamma och mormor. De läser/har läst här i bloggen så ni kanske läser det här nu ;-)

Det var i alla fall jättekul att träffa dem! Jag har inte träffat någon annan Vietnamfamilj här i min hemstad förut och det känns speciellt! Sötnosen var bara lite yngre än min tjej och vi kommer att ses på ÖF sen - ska bli roligt!

Vår barnhemskompis med familj ska också börja gå där + en av tjejerna som jag gick medgivandekursen med - ser fram emot ÖF i vår! :-)

Lillan har också varit sjuk för första gången sedan vi fick varandra. Jag har funderat på hur jag skulle reagera när hon väl blev sjuk. Innan jag fick henne så hade jag inte en tanke på att jag skulle tycka att det var hemskt med vanliga sjukdomar, men jag trodde ju inte heller att jag skulle få tårar i ögonen av en lungröntgen så jag hade börjat fundera ;-)

Men det var ingen fara - så klart att det inte är roligt när ens barn är sjukt men vi överlevde ;-)
Hon hade feber och hängde mest som en trasa - förutom när hon fick alvedon - hon blev alldeles sjövild då och sprang omkring och skrattade och skrek... Måste säga att sjukdomsdagarna var lättare än dagarna efter då hon bara var orkeslös och missnöjd. Jag insåg då än en gång hur nöjd och glad hon är i vanliga fall. Visst blir hon arg och ledsen vid motgångar och visst gråter hon när hon slår sig men annars är hon nästan aldrig missnöjd.

På tisdag är det ett år sedan jag fick barnbesked - jag ryser bara jag tänker på det!!!