Idag fick jag se en liten glimt av min tös på ett foto taget i juni. En förälder som var på vårt barnhem för att hämta sitt barn till Canada har fångat henne på bild. (okej, bara halva hennes ansikte men ändå ;-))
Det känns jättespeciellt! Fast jag har så många foton på henne så är det ju så många dagar, så många tillfällen som jag inte vet något om. Hon var i famnen på en av sköterskorna vilket känns bra...
Det känns konstigt att hon kanske finns med på många foton på olika ställen i världen. Liksom att de barn som jag har på kort kanske har föräldrar som verkligen skulle vilja se dem just nu. Som kanske väntar på att få åka och hämta sin lilla och som våndas och längtar och drömmer och hoppas...
Jag läser olika bloggar och inlägg på forum om väntan mellan barnbesked och resebesked och tanken kommer flygande - skulle jag orka en gång till? Det känns som om kort väntetid mellan barnbesked och resebesked skulle vara nödvändigt för att jag skulle våga ge mig in i det här en gång till någon gång i framtiden (vilket jag inte vet om jag vill/ska men om)
I nästa stund slår det mig - det är på något sätt en värdemätare på om jag verkligen är redo att få ett barn till. För om jag ska ge mig in i det så måste jag ju vilja ha detta barn lika hett som jag ville ha min lilla. Än känns det naturligt nog inte så - än är jag fullkomligt lycklig som det är. Förhoppningsvis kommer den känslan att finnas kvar - att jag har allt jag behöver i livet för att vara lycklig även om jag börjar längta efter ytterligare en familjemedlem. Men längtan efter barnet måste vara starkare än rädslan för den svåra väntan som processen för med sig. Kanske kommer jag dit en dag - kanske inte (men så mycket som jag funderar på det redan nu så tror jag att jag vet vart det lutar ;-) - sen får vi ju se om det blir praktiskt möjligt också)
En kompis som är höggravid berättade att hon hört en läkare säga att man ska vara rädd om sina psykiska försvarsmekanismer när man diskuterade att många tänker "det händer inte mig" Att man skyddas från de värsta tankarna när man behöver skyddas och så efteråt - när allt gått bra´, så inser man vad som skulle ha kunnat gått snett. Även om det handlade om graviditet och förlossning så tror jag att det är samma fenomen som man kan gå igenom när man väntar på sitt lilla hjärtebarn.
Som jag har skrivit tidigare så var jag medveten om allt som kunde hända medan jag väntade och jag oroade mig men på något sätt så var det bara tvunget att gå bra. Alternativet fick inte riktigt plats i mitt medvetande medan et verkligen slog mig efter att vi kommit hem. Olyckor, naturkatastrofer, tillbakadragen adoption, sjukdom - allt tänkte jag på och förfasade mig över. Som tur var var det bara en kort period som jag brottades med de skräck-tankarna men jag tror att jag inte hade vågat släppa fram alla rädslor medan jag väntade - eller att försvarsmekanismerna gjorde sitt jobb helt enkelt ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar