tiden

På söndag ska vi träffas - vi som gick medgivandekursen tillsammans. För läängesedan - våren 2006 - träffades vi varje vecka och nötte och blötte tankar och känslor med varandra. Vi har fortsatt att träffats ca en gång/termin och på söndag är det dags igen.
Jag ser verkligen fram emot det och tänkte att det känns extra roligt eftersom vi kommer att ha ett litet nytt barn med oss - en av tjejerna har nyss kommit hem med sin dotter från Kina. Det dröjde länge innan jag insåg att min tjej också är ny - det är ju första gången vi träffas sedan hon kom hem också. Ibland känns det som om hon varit här så länge och att alla redan träffat henne, men så är det ju inte. För tre månader sedan satt jag på planet på väg till Vietnam. För tre månader sedan hade inte JAG träffat henne.

När jag träffar bekanta som frågar hur vi har det, hur det känns osv så känner jag ibland att jag inte kan uttrycka hur fantastiskt allt är. Hur mycket jag älskar henne, hur mycket jag älskar att vara hennes mamma. Orden räcker inte till alla gånger och det känns platt det som kommer ur min mun. Igen - det är så stort och märkvärdigt och lätt och självklart. Hon är min - så självklart min - och på samma gång så är ju det ett mirakel! Att detta lilla barn från andra sidan jorden på ett så självklart sätt har blivit min - det är ju inte självklart egentligen. Jag VET att jag upprepar mig ;-)

På måndag ska jag försöka få henne vaccinerad för svininfluensan. Jag hoppas att hon får den och jag hoppas att hom kommer att må bra efter den. Än så länge så har hon ju inte varit sjuk - förkyld ja, men ingen feber eller liknande... Jag hoppas att hon kommer att slippa, men om inte att hon inte blir allt för dålig och jag inte alltför orolig. ;-)