Funderar en del över förväntingar inför föräldraskapet. Jag har till exempel en vän vars barn inte vill vara med någon annan än i sin mamma (biobarn om det har någon betydelse) Vi pratar om och jag förstår verkligen att det är jobbigt och ansträngande och att hon blir utmattad till slut. Vi pratar om att försöka få avlastning, att försöka få barnet att acceptera att vara med sin pappa ibland och jag känner verkligen med min trötta vän.

Jag läser om adoptivbarn som valt den ena föräldern och förstår verkligen att det måste vara hemskt att bli bortvald men läser också om behovet att stödja den förälder som blir vald och som har sitt barn intill sig hela tiden.

Jag hör hur man pratar om nyblivna föräldrars behov av egentid - att få andas lite utan barn - och min spontana tanke är hur jag kan hjälpa till och avlasta innan jag inser att det inte är så lätt som förut eftersom jag har min egna lilla skatt att ta hand om. Och så slår det mig - att det SKULLE kunna kännas så för mig också. Jag är ju så klart med min lilla hela tiden. Hon är aldrig många meter från mig, aldrig i ett annat rum, hon är självklart med mig på toaletten och ofta ofta är hon i min famn och det känns inte det minsta jobbigt.

Jag funderar på hur stor skillnad det gör när man som jag vet att det kommer att vara så. När man väljer att bli ensamförälder så vet man ju att man har hela ansvaret hela tiden, kanske blir det skillnad om man är två och tror att man ska kunna dela på ansvaret och det sedan inte blir så.

Missförstå mig inte - jag förstår så klart att det finns massor med par som hamnar i den situationen och som jag inte tycker att det är jobbigt alls, och jag tycker alltså heller inte att det är konstigt att det är jobbigt för dem som tycker det, men jag undrar ändå om man inte är hjälpt av att veta och ställa in sig på att man har 100% av ansvaret 100% av tiden.

Jag förstår också att jag någon gång (även om jag känslomässigt har svårt att tro det ;-)) kommer att känna behovet av att få tid utan lillan, men det känns så avlägset. Det funderar jag också på - hur det blir för barnen som adopteras av 1 respektive 2 föräldrar. Min tjej har ju mig hela tiden - hon har inte behövt ta farväl någon gång. På ett sätt är det säkert en fördel - vi får en jättenära och trygg relation, men på ett annat sätt är det kanske en nackdel. Barn med 2 föräldrar får öva sig i att en av föräldrarna går och kommer tillbaka på ett tryggt sätt eftersom de då är med den andra föräldern. Så - de får mindre helt oavbruten tid med sina nya föräldrar men en mjukare separationsövningsprocess.

Jag kan bara hoppas att lillan blir så trygg genom att få hela min uppmärksamhet så att hon även kommer att bottna utan mig i en avlägsen framtid.