Tvåbarnschock?

Först och främst - jag tar verkligen inte för givet att jag kommer att få lyckan att få ett andra barn. Verkligen inte - vad som helst kan hända och vägen är krokig inom adoptionsvärlden men OM, OM jag får ett andra barn så funderar jag över detta med tvåbarnschock som man hör om.
Kan jag inte föreställa mig vad det kommer att innebära?
Nej, det känns svårt att företälla sig faktiskt. Hur skulle det bli? Vad är det för liten parvel som skulle komma in i vårt hem och faktiskt bli lika viktig och älskad som min A - för jag förstår ju att det skulle bli så även om det känns svårt att greppa.

Och skulle jag drabbas av tvåbarnschocken - att det inte bara är dubbelt så svårt som med ett barn utan mångdubbelt.

Och har det betydelse att jag aldrig drabbades av någon "få-barn-chock"?
Jag har läst - flera gånger faktiskt - att de som inte tyckte att det var särskilt svårt eller jobbigt eller jättestor omställning att bli förälder var de som oftare drabbades av tvåbarnschocken medan de som så att säga blev chockade redan vid första barnet oftare blev överraskade av att det inte var så svårt att få ett andra barn.

Hur mycket det ligger i det här har jag förstås ingen aning om - om någon läser och vill kommentera så är det välkommet :-)

I alla fall så hör jag alltså till kategorin som inte drabbades av någon bli-mamma-chock. Jag hörde så mycket innan att man inte kan föreställa sig omställningen men jag tyckte inte att den var svår.
Jag kunde så klart inte veta hur livet skulle bli med just det barn som blev mitt, men jag tyckte att allt flöt på och kändes självklart från början.
Rent praktiskt tycker jag nog att det inte var några konstigheter alls. Jag undrar hur stor betydelse det har att jag gick från att arbeta på en småbarnsavdelning på förskola till att bli förälder.
Ibland märker jag att föräldrar tycker att just det här ständiga passet är en stor omställning och även om jag så klart inte jobbade dygnet runt så tror jag ändå att det kan ha underlättat att ha vanan inne att alltid alltid vara fokuserad på små barn runt omkring sig i vardagen.

Sen att jag inte reagerar med att få känslan av att aldrig vilja släppa ner barnet på golvet igen om ett litet förskolebarn råkar slå sig är en annan sak ;-)
jag vill så klart inte att de ska slå sig heller men känslan när lilla A slog sig gräslig!

Just detta - att allt som kan vara smärtsamt för henne skulle vara såå smärtsamt för mig hade jag nog inte kunnat föreställa mig fullt ut.
Inte heller hur det skulle kännas att älska henne. Jag visste att jag skulle älska henne - det visste jag, men jag föreställde mig nog inte att det skulle kännas så överväldigande starkt varje dag - även så här 2,5 år senare. (jag trodde ju inte att jag skulle sluta älska henne så klart, men det där kärleksruset som går genom kroppen, lyckokänslorna - de hade jag nog inte föreställt mig)

Men det praktiska och hur livet skulle te sig - ja, där blev det nog mycket som jag trodde - om inte bättre och lättare.
Jag trodde nog att jag skulle vara tröttare, att det skulle vara slitsammare och svårare än vad det är.

Så - enligt min första teori så är jag den perfekta kandidaten att drabbas av ett rejält tvåbarnstrauma ;-)

Kommentarer flerbarnsföräldrar? Hur var det för er?