har kanske ett nytt medgivande nu

kanske och troligtvis.
Mitt ärende har varit uppe i nämnden och jag skulle bli väldigt förvånad om jag inte fick mitt medgivande.
Inget i utredningen talar emot och samma personer (åtminstone ordföranden och en av de andra) har klubbat igenom mig två gånger förut.

När jag fick mitt första medgivande så ringde jag nämndsekreteraren och fick ett förhandbesked - hon sa att båda de fall som varit uppe samma dag hade gått igenom.
:-)
(vilket ju var lite speciellt eftersom jag visste vilka de andra var och visste innan dem att de också hade sitt medgivande)

Såå lycklig jag var! Då hade jag inte tagit ut något i förskott. Jag var ensamstående, jag visste inte om de av princip skulle vara emot det. Jag var jättenervös eftersom orföranden är KD-politiker och KD gick officiellt ut med att de inte tyckte att ensamståendeadoptioner var önskvärda. (jag vet inte vilken deras officiella linje är nu)

Och när jag fick beskedet - jag grät av lycka! Och ringde och berättade för de som vetat om att jag utreddes, och talade om det för arbetskamraterna och ordnade en månad senare en stor fest med rubriken Medge att det är givande med medgivandefirande ;-)
Och jag köpte den första saken till mitt blivande barn - jag bestämde mig för att ta vara på all glädje.

Undrar hur mycket av detta jag kommer att göra nu. Något inom mig tycker att resan till detta barn borde få bli lika "stor" och det är klart att den är det men det allt är väldigt annorlunda - och så måste det kanske vara också.


Den här gången har jag tänkt att jag lugnt ska vänta på beskedet från socialsekteraren istället för att ringa och få förhandsbesked och så kommer det att bli - men samtidigt så känns det lite konstigt - har jag mitt medgivande nu tro? Har mina två år börjat ticka?
Och framför allt - skulle jag på allvar kunna ansöka om att få bli förälder till ett barn som söker familj på organisationernas hemsida?

Såg att AC vill ha ett personligt brev med när man skickar in ansökan med tankar om länder, SN och annat.
Känns jättesvårt tycker jag - men det är ett annat inlägg.
Ett annat inlägg är också tankar kring att söka nytt jobb i detta läge. (samma arbetsgivare - inget som påverkar medgivandet men ändå ett nytt jobb)
Det känns inte som att jag är i ett sådant läge att jag behöver tala om adoptionen med dem, det är för osäkert, för långt borta. Samtidigt så känns det konstigt att inte vara helt ärlig och SKULLE jag få jobbet - ja då vill jag kunna vara öppen mot kollegor om väntan och längtan och prognoser och köer och och...

Jag som talade om allt om mina adoptionsplaner tidigt förra gången tyckte inte att det var jobbigt alls vilket jag vet att andra har tyckt.
Jag älskade att bli betraktad som en blivande mamma :-)

Ja ja - nu har jag skrivit kort om flera teman som jag tänker är egna teman
Nu får jag sätta punkt.