Hembesök och nätverksträff imorgon...

Allt i livet rusar fram just nu så jag hinner knappt tänka efter - men imorgon så kommer alltså min hemutredare hit för hembesök, för att träffa dottern och för att träffa mitt närverk.
Hur det kommer bli har jag ingen aning om :-D
I alla fall så sa min lilla loppa att hon inte tänker säga hej till tanten och att tanten inte ska få titta på hennes rum...

Spännande, spännande...

Jämför med hur det var under min första utredning...
Då - som nu - så gick jag en ledarskapsutbildning som så klart handlar mycket om min egna utveckling, mina mål, mina val etc.
Då som nu så känns det som att jag ur jobbsynpunkt inte vill berätta om hemutredningen. Då var i och för sig huvudskälet att jag inte visste om jag skulle bli godkänd, nu handlar det faktiskt om att jag inte vill att någon ska räkna bort mig för att jag kanske ska få barn. Jag vet ju även om de flesta andra inte är insatta, att ett medgivande inte på något sätt betyder att det kommer att komma ett barn till hit, och om det ändå gör det så tar det ju tid.
Men just nu så görs alla tjänster om - jag kommer att söka jobb innan jul antagligen och då vill jag inte riskera något faktiskt.

Då som nu läser jag kölistor, försöker planera, funderar och drömmer jag.

En stor skillnad från då till nu är att jag inte är lika nervös alls inför besöken.
En annan skillnad är att det inte är alls lika välstädat här hemma ;-) Inte i närheten faktiskt...

Det ska i alla fall bli väldigt spännande att se upplägget på det här besöket, att se hur lillan kommer att bete sig, att höra hur mitt nätverk kommer att prata med min hemutredare och hon med dem, att höra vad de tycker om henne - jag har ju berättat en hel del under åren men ingen annan har ju träffat henne.
Det ska också bli spännande att se hur fortsättningen kommer att bli - har lite ångest över att vare sig ha ordnat referensbreven, läkarintyget eller mailat in de utbildningar kring barn och adoption som jag har och som hon bad mig göra.
Tiden har helt enkelt gått för fort. Och jag har ju inte känt att det varit så bråttom heller.
N känns det lite mer angeläget att få allt klart.
Det kanske tar jättelång tid innan Vietnam öppnar för oss (om det nu blir så) men det kan ju gå fort också - man vet ju aldrig...

Håll tummarna för mig imorgon!