Den här helgen har inneburit 2 premiärer i småbarnslivet - den ena hoppas jag att jag slipper någon mer gång även om den var tämligen odramatisk.
Vi besökte nämligen barnakuten igår kväll jag och lillan... När jag skulle lägga henne upptäckte jag ett rött, varmt område på hennes fotled - och en röd strimma som gick från den...
Det såg inte särskilt dramatiskt ut men jag vet ju att röda strimmor kan innebära en risk för blodförgiftning om man har ett infekterat sår och har en liten släkting som faktiskt var riktigt illa ute pga det så jag tog det säkra före det osäkra och ringde rådgivningen trots att jag inte såg något sår på foten.
De rådde mig att genast åka till barnakuten med henne så det gjorde jag förstås. Känns väldigt skönt att bo riktigt nära en barnakut på ett stort sjukhus faktiskt. Själv är jag uppvuxen på landet och nu för tiden finns inte ens en akutmottagning kvar i "vår stad". Att åka in till akuten med ett barn där där blir ett stort företag även om det inte är något när man väl kommer dit.
När vi kom in på akuten tittade en sköterska på foten (medan lilla grät fullkomligt hysteriskt - hon hatar verkligen när främlingar kommer för nära för snabbt) Sköterskan säger att hon måste hämta en kollega som också ska titta på henne och den förut så lugna mamman börjar nu tro att det verkligen är något på tok med lillan... Men den andra sköterskan kommer och de är överens om att det inte var någon "blodförgiftningsstrimma" och att vi kunde åka hem igen. SÅ skönt!
Så här i efterhand önskar jag att jag i all välmening hade sagt till sköterskan att det inte varit så dumt om hon sagt till mig att det var det hon ville ha en "second opinion" om - att allt var ok med min lilla skatt!
Om vi nu behöver uppsöka akuten någon mer gång så hoppas jag i alla fall på samma utgång - ett totalt onödigt besök! :-)
Denna helt odramatiska historia fick mig ändå att börja tänka och gruva mig inför något som ligger framför oss. Lillans skavank kommer att behöva opereras om några år och jag känner hur magen drar ihop sig bara av att jag skriver det. Hu!!!
Den andra småbarnslivspremiären är jag ganska så säker på att jag kommer att få uppleva många gånger framöver. Lillan kissade nämligen på pottan för första gången. Jubel och fanfarer ;-)
Jag har märkt att hon ofta kissar så fort jag tar av henne blöjan för blöjbyte och tidigare idag så sa hon också "kissa" precis precis innan hon kissade på golvet. Den här gången fick hon sitta på pottan och tänk - hon kissade i den! :-)
Hon är liten än och jag har inga ambitioner att "pott-träna" henne på allvar men hellre i pottan än på golvet. Hon var mäkta stolt själv också och upprepade kissa och potta många gånger under kvällen.
Förresten så säger hon en sak till nu som låter väldigt gulligt även om hon inte förstår alls vad hon säger så klart.
Hon frågar varje dag efter sin kompis som kommer från samma barnhem och som vi träffar på öppna förskolan. Jag brukar svara att nej, vi ska inte träffa M idag - på onsdag ska vi träffa henne... Nu när hon frågar så säger jag - när ska vi träffa M? och hon svarar onsdag! :-)
Hua... Än så länge har jag bara besökt närakuten en gång för jag trodde han hade öroninflamation, vilket han inte hade. Och vårdcentralen på akuttid en gång pga en envis förkylning som inte ville ge med sig. Då upptäckte de att han hade öroninflamation. Jag som trodde att han bara obstinat och inte ville lyssna på sin mamma. Det fick en verkligen att tänka till lite. Jag ser verkligen INTE fram emot att åka in till "stora" akuten men förmodligen kommer också den dagen att komma.
SvaraRadera/Malin
Skönt att strimman inte var farlig.
SvaraRaderaPottan kan ju bli lite kul om man inte har för stora ambitioner utan låter det ta den tid det tar.
Men lycka till ändå med mindre pölar på golvet:-)