Börjar känna igen mitt beteende

från när jag väntade på att få dra igång processen att få adoptera :-)

Jag kollar köer, räknar på datum, hur gammal är jag, hur gammalt skulle barnet vara, när skulle barnet födas tidigast/senast osv osv :-)



Det upptar inte lika mycket tid som vid den förra väntan (nej jag vet inte om jag verkligen väntar igen eller hur det kommer att bli ;-)) Det är inte jobbigt alls som det faktiskt var då - skulle jag få barn - någonsin - eller hur skulle det bli. Men det finns där - jag kollar kölistor, jag funderar, jag räknar...



Vietnam har nu skrivit under Haagkonventionen! TÄNK TÄNK TÄNK om Sverige kan återuppta samarbetet med dem igen.



Jag vågar inte riktigt tro det men det är ju/väl/kanske ganska troligt? Om Vietnam skriver under detta internationella avtal OCH ändrar sina rutiner efter detta så varför skulle det inte gå?



Även om jag verkligen känner tycker att det inte spelar någon roll varifrån i världen mitt barn kommer - och även om jag från början var helt inställd på att mitt barn skulle komma från Afrika (Etiopien var det land som verkade troligast när jag startade processen och det höll i sig länge) så är Vietnam SÅ speciellt för mig och skulle utan tvekan vara förstahandsvalet.


Det finns många fördelar med att barnen skulle vara från samma land även om det inte känns avgörande utan bara som ett plus, men känslomässigt så är Vietnam på en egen plats för mig så klart. Jag tror säkert att jag skulle känna lika starkt för ytterligare ett land om jag fick barn därifrån så det är väl egentligen inget argument men känslor lyssnar inte alltid till argument. :-)



Sen ska jag inte sticka under stol med att det också finns tankemässiga skäl till att det skulle kännas lättare med Vietnam. Det största är att barnen är yngre än vad som skulle krävas om det blev något annat land för mig. Jag är beredd på att försöka få ett medgivande upp till inte fyllda 3 men det skulle kännas lättare att ta emot ett yngre barn.



Så - eftersom det inte är aktuellt med några beslut just nu så kan jag ju vänta och se (och kolla kölistor, räkna, fundera och inbilla mig att det går att få någon sorts kontroll på en adoptionsprocess ;-))



Jag funderar på om jag glömmer något när jag tror att jag skulle hamna högt upp i en ev Vietnamkö. Jag har kötid sedan januari-06 och jag har kollat igenom alla länders kölistor för att se hur länge paren har köat utan att få skicka till något land och det är ju inte så länge. Det finns någon enstaka som ligger överst i någon lista men sedan är det ett par år i glapp till nästa par så det är ju inte den reella kötiden till landet. Så - det borde inte kunna komma in mängder med sökande före mig tycker jag.

Det finns ett gäng singlar med kötid från 2005 - de kommer ju före så klart.

Sedan kan det ju finnas fler som jag - som inte har något medgivande men bra kötid.

Men det borde inte vara jättemånga det heller. Den sista(?) som fick bb via AC från Vietnam hade kötid från oktober -05 tror jag så det borde ju inte finnas så många som ännu inte fått barn som köar.



Vilka kan det vara då som sitter på bra kötid?

Tja, några som köade innan mig men som inte hade medgivandet klart när Vietnam stängde (men det är ju inte så troligt att det är många sådana)

Andra som adopterade från Vietnam (eller annat land) via annan organisation och som stod i flera köer. Den risken är mycket större - att de som adopterade via FFIA också stod med i AC och också är redo för syskon nu. Likaså de som adopterade via BFA och som var innan mig...



Jag ska inte glömma bort att läget kanske inte är så toppenbra som jag tror - och jag ska inte glömma bort att man inte kan styra den här processen - allt kan hända hela tiden!



Men man kan ju drömma... :-)