Massor har hänt

men jag skriver inte om det nu utan jag skriver om att jag helt plötsligt sitter här och räknar på hur länge jag skulle kunna skydda min SGI inför ett eventuellt syskon.

Jag vet inte om det kommer att bli verklighet, jag vet inte ens om jag kommer att försöka göra det till verklighet. (alltså vi pratar några år fram i tiden här - inget som händer nu) men det är så krasst som att jag borde veta om jag tänker försöka inom en snar framtid.
För det innebär olika strategier för hur jag ska tänka kring min föräldrapenning. Om jag inte kommer att få något mer barn så vill jag ha så många och långa semestrar som möjligt med min tjej och då kommer jag nog att släppa skyddet av min SGI. Det plockar dagar när man arbetar deltid.
Om jag däremot skulle vilja adoptera igen så är ett av hindren att jag måste upp till fulltidsSGI för att ha en chans att ha råd. Och jag vill inte jobba heltid som ensamstående förälder till ett litet förskolebarn.
Som jag räknar nu så skulle jag kunna ta ut dagar på somrar och jular och skydda min SGI fram till mitten av 2013 någon gång. Då är A 5 år och jag 40 - och det passar ju in i det drömscenario som jag har ställt upp för mig själv. (ibland finns 2012 med i drömmarna också)

Usch vad svårt!!!
Jag ska kanske ringa AC och höra vad de tror - jag har kötid från januari 2006 men det händer ju ingenting alls i köerna för ensamstående nu - ingenting alls det senaste halvåret.

En aspekt i det hela är också att om jag inte skyddar mitt SGI så blir mina f-dagar mindre värda i augusti när jag haft min dotter i 2 år. Så jag borde kanske göra det ändå - skydda den alltså.

Jag tycker att beslutet om syskon är jättesvårt! Känslomässigt så vill jag ha ett barn till - det tvekar jag egentligen inte kring, men samtidigt så känner jag mig så tillfreds med mitt lilla barn som jag redan har. Skulle jag inte få något mer barn som kommer livet ändå att kännas komplett. De känslorna har jag samtidigt - jag vill uppleva att få bli mamma igen, men jag är fullkomligt lycklig som det är nu.

Ibland känner jag också en rädsla inför att inte vara rättvis mot detta nya lilla barn. Min A var så efterlängtad, och allt har känts och känns så fantastiskt med henne. Jag har många gånger läst om föräldrar som inte tror att de kan älska ett barn till lika hett som det första och jag har lett åt deras rädsla. Och nu står jag där - jag tror mig faktiskt om att kunna älska ett barn till men så finns känslan där - ja, älska ja, men det kommer ju inte vara lika fantastiskt som med A för hon är ju så fantastisk. ;-) Jag förstår själv hur dumt det är men jag hamnar där ändå. Ja men det är ju så...

Fast ibland vilar jag i min kloka systers kommentar - att det inte blir likadant med ett andra barn för någon - för man blir liksom bara mamma för första gången en gång. Det betyder inte att det inte är stort och underbart att bli mamma igen - men det blir inte lika.
Jag tror också - som en annan klok kvinna sa till mig - att det inte är så illa att inte vara så där hett efterlängtad. Att man som välkommen 2:a hamnar i en enklare situation - allt behöver inte vara så rosenskimrande utan det blir som det blir ;-)

Och så tänker jag på min A. Vad blir bäst för henne? Jag har alltid sagt och tyckt och tänkt att syskon är det mest värdefulla man kan ge sitt barn. Och inte blir det mindre värdefullt i en familj som vår som är så liten (själva kärnan är liten - familjen är stor) Ändå tänker jag - blir det en påfrestning för henne? Kommer jag inte att kunna ge henne allt det hon vill ha och behöver? (inte materiellt även om det också kommer bli knapert i och för sig utan med uppmärksamhet och fokus) Samtidigt så kan det kanske vara en lättnad för henne också att inte vara så i fokus ;-)

En kollega som väntar sitt tredje barn sa häromdagen - ja men så känns det ju varje gång - att man kastar sig handlöst ut och inte vet var man kommer att hamna. Så är det att få ytterligare ett barn helt enkelt.

Jag skriver totalt ogenomtänkt här nu (som vanligt när jag skriver - jag låter bara fingrar och tankar flyga)
Nu när jag skriver så känns det som om både hjärta och hjärna säger mig att jag ska försöka få adoptera igen men att det som talar emot är en rädsla. Vad är jag rädd för?
Att allt inte ska bli till det bästa för A, att jag ska ta mig vatten över huvudet och inte klara av situationen. Puh!

Men jag kollar AC:s kölistor och barn söker föräldrar varje dag och har gjort det ett bra tag nu ;-)

Så -ska jag skydda min SGI eller inte? Är det någon som läser fortfarande trots bristen på uppdateringar tro?