En orolig dag

Lillans kusiner - mina högt älskade systerdöttrar - befinner sig just nu i Mexico med sina föräldrar. De skulle ha åkt förra året men eftersom jag väntade hem lillan så valde de att skjuta på resan. (nu hade de ju hunnit gott och väl men vi visste ju inte när hon skulle få komma hem)

Den tid de skulle ha varit där förra året så bröt svininfluensan ut i landet och jag var såå tacksam att de inte var där!
Men idag när tsunami-varningarna började komma in så var oron tillbaka. Vi fick tag i dem som inte hört något om jordbävningen i Chile och nu verkar ju värsta faran vara över. (för Mexico alltså - man blir smått egocentrerad i katastrof-tider)

Jag längtar bara tills de är hemma nu - de ska vara borta i 2 veckor till! De har en fantastisk resa - det vet jag. De bor på ett center för handikappade barn där min syster och svåger arbetat som volontärer innan barnen fanns - och givetvis lär sig barnen en massa saker om livet som är väldigt värdefullt att ha med sig. Men jag - jag vill bara ha dem hemma i trygga Sverige igen!

Grattis Sverige

- för idag har vi fått en ny medborgare!

Och grattis till mig för nu är hon min, min, min på alla sätt och vis! Idag vann nämligen tingsrättsbeslutet laga kraft så nu är hon min dotter även formellt och alltså också svensk medborgare :-)

Självklart är hon inte min utan sin egen först och främst, men hon är min dotter - jag är hennes mamma och jag är baske mig hennes först och främst!

Idag för 6 månader sedan blev hon min i en annan domstol - för 6 månader sedan ägde domstolsceremonin i Vietnam rum. Jag tycker att det är svårt att förstå att det bara är ett halvår sedan.

Lillan och jag var och lunchade med några vänner idag. De hade köpt tårta för att fira vår nya medborgare och erbjöd också champagne. Tyvärr körde jag bil, men jag är rusig av lycka ändå! :-)

Varje dag!

Nattliga äventyr...

Lillan och jag var ute på "äventyr" i förra veckan också. Några vänner till mig väntade sitt tredje barn, deras familjer bor långt härifrån och den som varit barnvakt till barnen här i vår hemstad är jag... När lillebror föddes för tre år sedan passade jag den då 2-åriga dottern, och nu var det alltså dags för ytterligare en liten... Farmor hade tagit ledigt från jobbet och rest hit för att kunna vara barnvakt men kunde inte stanna längre än till i torsdags och den lilla ville inte komma ut i tid. Så då var det vi som var bb-barnvaktjour och på torsdagkvällen ringde pappan och bad oss komma. Så jag tog mitt sovande barn och gav mig ut i vinterkvällen för att rycka in... Det gick bra -hon vaknade men var på gott humör och somnade om efter någon timme eller så... När jag gick ut i bilen så tänkte jag först att det här var ett sådant tillfälle då det hade varit bra att vara två föräldrar... Men efter ett tag tänkte jag - men då hade jag ju varit tvungen att lämna henne, för inte hade jag kunnat väcka henne och ta med henne för att sova borta om hon haft en pappa hemma och då var jag ganska nöjd över att det var som det var ;-) Jag är inte alls redo att lämna henne ur synhåll.

Jag förstår givetvis att det hade varit annorlunda i det läget - men känslomässigt så kändes det så och det kändes bra!

Barnen vi passade sov när vi kom så det var ett smidigt barnvakteri trots att alla tre barn vaknade varsin gång under natten så var ingen ledsen, ingen väckte någon annan och allt flöt på. Själv sov jag väl inte så mycket - man är ju lite på helspänn när man ansvarar för någons barn men det gick bra ändå. Föräldrarna är så tacksamma så - de har inte fattat än att jag tänker tjänster och gentjänster...

För om det ska bli något syskon i den här familjen så kan ju jag också behöva lite barnvakt. 6-8 veckor i Nigeria - undrar om de är beredda på det ;-)

Jaha, vart ska jag börja?
Jag börjar med förra veckans nyårsfirande som var lyckat och roligt och rörande och intensivt.
Det var så kul att träffa alla barn och mammor, så rörande att vi nu är där - mitt i livet - med våra barn. Superintensivt - särskilt för mig tror jag eftersom min lilla dotter var supertrött och då reagerar som hon brukar om hon inte kommer till ro - med att hålla igång allt vad hon kan...
Det blev inte mycket tid för samtal för mig och inte för att njuta av den goda vietnamesiska maten heller. Jag kom hem tokhungrig och kokade en gryta makaroner ;-)

Firandet förde också med sig något som jag tror är en blivande klassiker i lillans liv - ni vet de där historierna från ens barndom som berättas om och om igen - jag tror att vi kanske skapade en sådan.

Efter maten var det fikadags och det bjöds på glass. Min lilla tjej har inte ätit/fått äta sötsaker än (förutom på sin ettårsdag men då spottade hon ut glassen hon fick smaka på) Det är inget jag bestämt innan och jag hade heller inte trott innan jag fick lillan att jag skulle bli så restriktiv med det. Nåväl - jag berättade i alla fall att hon inte åt glass eller några sötsaker men betonade att det inte var några problem. Jag hade frukt med mig till henne "och hon är inte intresserad i alla fall". Nåväl - alla fina barn och mammor satte sig ner för att fika men det dröjer inte länge förrän dottern tar sin fruktskål och slänger den över axeln. Jag fick krypa ner på golvet och plocka vindruvor och mandarinklyftor och när jag sedan tittar upp så ser jag lillan med händerna och munnen full med glass. Hon högg glatt in på min portion medan jag plockade frukt...

De andra skrattade gott åt mig och mina "min dotter är inte intresserad i alla fall" och lillan fick sin första riktigt glass-portion.

Det är bara att inse - det är lillan som sätter dagordningen i den här familjen - det är bara för mig att hänga med ;-)

Jaha, jag skrev att jag skulle börja med nyårsfirandet men jag slutar utan att skriva något annat... Övriga händelser får vänta till en annan kväll.
:-)

Gott nytt år!

Nu firas det vietnamesiska nyåret och vi går in i tigerns år. Utan att kunna så mycket om hur man "ska" fira så kommer vi ändå att uppmärksamma det. Lillan kommer att få pengar (en jämn summa) i ett rött kuvert och en liten present. Men roligast av allt är att vi ska fira ihop med 4 andra vietnamesiska prinsessor och deras mammor. För ungefär ett år sedan gick vi på hämta-barn-kurs tillsammans. Vi satt där i en kurslokal men våra högt skattade bilder på våra döttrar med oss, visade upp våra barn för varann och funderade och undrade och drömde om den dag vi skulle få dem i våra armar...

Nu är de hemma allihop - och nu ska vi träffas allihop för första gången! Det känns helt fantastiskt roligt!!!

Mitt i all glädje så våndas jag för de som nu hamnar i ett hemskt läge pga att adoptionerna i Nepal inte kan fortsätta. Jag kan verkligen sätta mig in i hur fruktansvärt det måste kännas att vänta på att få hämta sitt barn och nu inte veta om det kommer att bli av! Jag hoppas och tror ändå att de som redan har fått bb ska få hämta sina barn - att det blir övergångsregler som det blev när Vietnam stängdes men det är så klart tortyr att vänta på det beskedet som bara måste komma - det måste det!

Jag har en bekant som inte fått barnbesked men väl hunnit skicka sina handlingar dit. Jag tror inte att du läser här men om så hoppas jag att du inte tar illa upp för att jag skriver om det...

Vi gick medgivandekursen ihop för 4 år sedan, hon har köat längre än mig, men i fel kö och har alltså inte kommit fram i köerna förrän nu. Och så kommer det här dråpslaget. Just nu ser det inte ut som om det finns någon annan lösning för henne heller eftersom det kommer att bli svårt att få förlängt medgivande för henne och det känns så otroligt orättvist! :-(
Jag vet att det inte är någon "rättighet" att få barn, det är inte det jag menar men så hårtnär omständigheter som man inte själv kan styra över blir så avgörande. Jag håller lite extra hårt om lillan och ryser bara av tanken att det skulle ha varit jag som var i den situationen. Det är också mycket svårt att veta hur man ska stötta i den här situationen :-(

Jag hoppas att det kommer att ordna sig på något sätt...

Trots detta dystra inlägg så vill jag ändå avsluta med att önska er alla ett gott nytt år! :-)

Konstig dag

Idag var första gången på länge som vi inte hade något inplanerat och följdaktigen första gången på länge som jag skulle kunna ta en tupplur tillsammans med lillan. Och vilken tupplur det blev - hon (och jag) sov i 2 timmar först och sedan när vi mornade oss i soffan så somnade hon om i famnen hos mig - och då sov jag med - i ytterligare en timme. När vi väl vaknade så var det långt efter matdags + att det var dags att tvätta. Men mitt första tvättförsök i den nya lägenheten misslyckades - någon hade tagit tiden... Morr... Hoppas det var en engångsföreteelse för annars kan det bli jobbigt. Jag bestämde mig för att sluta sura och passa på att gå ut i solen ett tag istället. Vi hade en härlig pulkåkningsstund innan vi gick in igen men eftersom jag inte kommit fram till de lådor och säckar som innehåller våra kläder så behöver vi verkligen tvätta!

Lillan har varit lite ledsen idag, inte haft någon jätteaptit och sovit mycket - sov ännu en gång innan middagen. Hon ville heller inte bada på kvällen - något är inte riktigt som det ska. Jag hoppas att hon inte är på väg att bli sjuk. Det kan kanske vara en reaktion på en väldigt intensiv gårdag även om jag inte märkt av något sådant tidigare. Ja, ja, vi får se hur morgondagen blir. Jag är så van vid att hon ska vara på solskenshumör men det kan hon ju inte alltid vara.

Idag har jag också ringt och bokat in ett besök på förskolan som ligger här mittemot. Jag har så mycket frågor och tankar så jag är rädd för att jag inte kommer att kunna få fram något vettigt. ;-)
Det är mycket som är viktigt för mig när jag ska välja förskola till min skatt, men jag hoppas att jag ska tycka att den här verkar bra eftersom det onekligen vore praktiskt. Tyvärr är det 1-5årsavdelningar - jag föredrar små- och storbarnsindelning, men jag får väl höra hur de tänker kring det...

Tänk att jag ska bli förskoleförälder till hösten någon gång. Stackars pedagoger ;-)

Hon är min - på alla sätt och vis! :-)

Vad kul med några kommentarer - får genast lite mer energi att skriva :-)

Igår var ännu en milstolpe i vårt liv för då fick jag hem beskedet från tingsrätten att adoptionen hade gått igenom och XX är nu YY:S adoptivbarn :-)

Hon har varit min sedan jag först fick henne i famnen så klart men nu är hon det på alla sätt och vis! Härlig känsla! :-)
Nu dröjer det ju 3 veckor tills domen vunnit laga kraft men det har ju ingen större betydelse även om jag får vänta lite till på att allt praktiskt ska fungera. Hon blir nu svensk medborgare och jag kommer vara registrerad som hennes förälder. 2 gånger under den här tiden har jag fått kommentaren att "ja hon har ju ingen förälder nu" från skattekontoret... Det har hon ju haft i praktiken men inte på papper. Jag kommer också att kunna använda försäkringskassans internettjänster, jag kan ansöka om adoptionsbidraget, anmäla hennes svenska namn, hon kommer att få mitt efternamn och jag kan inte bara sätta in pengar på hennes bank-konto utan också ta ut dem ;-)

Idag har vi också träffat vår hemutredare för sista gången. Det börjar närma sig 6-månadersrapporten och den ska vara skriven av socialsekreteraren. Idag har jag alltså fått sitta och berätta om mitt barn och det är ju härligt det med! Jag är så stolt över henne och det är så roligt att få visa upp henne och berätta om henne. Jag känner att jag kan skryta ohämmat om hennes förmågor - de är ju inte min förtjänst ;-) Så när folk säger något om hur söt hon är eller något annat positivt så säger jag bara "Ja, visst är hon" Kanske gör man det med biobarn också - jag vet inte - varför inte förresten för vem tycker inte att deras barn är fantastiskt... Ja, ja never mind!

Så -jag skulle ju skriva sådant som egentligen bara är kul för mig skrev jag i förra inlägget och här kommer några exempel på mitt smarta fantastiska barn ;-)

När jag räknar något (d-dropparna, trappstegen, eller några mått i matlagningen) så säger hon fem (eller häm egentligen) Nu har hon börjat göra det innan jag har börjat räkna i räkningssituationer - när jag mäter upp vällingpulvret till exempel. Hon har också börjat kommunicera mer medvetet med mig -både med gester och ord. 2 gånger har hon pekat på sängen när hon varit trött och velat gå och lägga sig och hon har också sagt till att hon vill ha välling utan att jag börjat prata om det. Det känns som ett stort steg i hennes språkutveckling - att inte bara upprepa ord eller namnge saker hon ser utan att säga nenne till mig som en uppmaning att ge henne välling.

Hon har också börjat sortera och ställa saker och ting tillrätta. När vi kommer in så låter jag henne klä av sig jacka, mössa och fuskpolon själv och när hon gjort det och lagt dem där de ska vara så ställer hon upp mina skor på skohyllan (de har jag allt som oftast bara klivit ur på hallmattan ;-)) Sedan blir hon ju så glad över all positiv förstärkning så hon måste ju oftast kasta ut alla kläder igen för att börja om och få ytterligare beröm och glada tillrop...

Hon är också otroligt busig och upprepar med glädje sådant hon inte får - som att trycka på alla tillgängliga knappar på alla apparater som finns, gunga på tavlor och speglar och det senaste - vrida på tv:n så att den så när åker i golvet. Det sista var ju inte roligt alls så nu är tv:n fastmonterad i tv-bänken. Ja, det var lite exempel på sådant bara en mor kan tycka är intressant ;-) (och en mormor och morfar och ett helt gäng till i och för sig)

Idag har vi också varit på öppna förskolan (i adoptionscentrums regi) för första gången för i år. Kul! Det var många nya barn där - och jag förundras över barnens fantastiska förmåga att klara av och hantera alla förändringar i sina liv.

Inflyttade

Min blogg verkar halvt som halvt ha somnat in - som jag skrivit förut så vet jag inte riktigt vad jag ska ha den till. Jag tycker själv att det är roligt att gå tillbaka och läsa om hur jag kände vid olika tidpunkter och det är ju ett tillräckligt syfte egentligen...

Har också en fundering på att skriva ner alla sådana där detaljer som gläder ett mamma-hjärta men som är ganska ointressant för omgivningen - här kan jag ju berätta för världen - tycker världen att det är tråkigt så kan den ju låta bli att läsa...

Idag tänkte jag i alla fall skriva om vår flytt - för nu har vi flyttat. Det har gått bra för både mig och lillan, flyttkillarna och mina föräldrar är de som har kånkat och släpat...

Lillan har så klart gått på upptäcktsfärd i vårt nya hem - men hon har också varit fullt upptagen med att leka med sina julklappar. De flesta såg hon bara snabbt på julafton -sedan har de stått i mormor och morfar hus i väntan på att vi skulle flytta in. Det har varit en fröjd att se henne leka som hon har gjort! :-)

Jag tycker inte att hon verkar ha påverkats så mycket av att ha flyttat men första natten i lägenheten vaknade hon (som hon gör varje natt) och när jag flyttade över henne till mig så somnade hon om på min mage. Det var det jättelänge sedan hon gjorde men kanske behövde hon den där extra närheten nu. Som vanligt känner jag att min uppgift är att tolka hennes signaler och hänga med - hon är så bra på att se till att få det hon vill ha och behöver...

Idag har vi varit på babysim för andra gången - vi missade förra tillfället eftersom jag blev sjuk, men idag funkade det. Hon verkade uppskatta det mycket mer den här gången - blev glad när vi kom in i omklädningsrummet och var mer aktiv i vattnet! Kul! :-)

Idag så provade jag att låta henne dyka också. Jag har varit tveksam till om jag skulle komma att doppa ner henne under vattnet - det kändes konstigt att föreställa sig, men idag så testade vi och det funkade jättebra. Hon blev inte ledsen utan tog det med fattning :-)

Nu har vi en riktigt intensiv vecka framför oss - mycket roligt som väntar oss! :-)